Side Effects: ”Det här är fyra års influenser samlade i fem låtar”

av | Okt 25, 2017 | Framsida Startslider, Intervjuer

Influenserna från den psykedeliska rockscenen är starka, liksom inslag av indiebetonad disco och alternativ pop. 2013 debuterade side effects med A Walk in the Space Between Us, för vilken de Grammisnominerades. Sedan dess har de turnerat som förband bland annat åt The Wombats, figurerat i TV-rutan som medlemmar i Ebbot & The Indigo Children och husband i SVT:s Ebbots Ark.

I fredags släppte side effects den efterlängtade EP:n Feels Like Walking on Sunshine. Medlemmarna i bandet, Billy Cervin (gitarr), Elias Jungqvist (orgel), Hugo Mårtensson (trummor) och Joacim Nilsson (bas), är på väg till Växsjö för en spelning när jag får en pratstund med Hugo.

Hur är läget?
– Bra! Vi hade en mysig releasegrej på Babylon igår. Lite avskalat. Svårt att säga hur det känns annars, jättekul såklart eftersom vi hållit på vissa av de här låtarna väldigt länge. Man vill bara släppa ännu mer nu.

Hur ser dagarna framöver ut?
– Vi håller på att göra klart musiken som ska komma till nästa släpp. Det kanske kommer en livevideo nästa vecka också. Och så har vi bytt bokningsbolag, så vi ska boka in en del spelningar.

Det känns som att soundet har skiftat lite från det ambienta till ett något spetsigare sedan debuten. Hur skulle ni själva beskriva nya EP:n?
– Jo, men det har nog blivit lite slamrigare, säkert lite elakare. Men också poppigare. Vi var väldigt inne på äldre psykadelia på första skivan, typ Pink Floyd. Jag tror inte det känns särskilt mycket 60-tal på det här släppet. Influenser är lite svårt att bestämma, det här är ju fyra års influenser samlade i fem låtar. Alla i bandet lyssnar på så himla mycket olika band.

Det har dröjt ganska länge mellan släppen. Hur kommer det sig?
– Vi spelade in en EP 2014, ett halvår efter första albumet, som vi inte blev helt nöjda med. Då kunde vi inte spela in själva heller. I den vevan började vi spela en del med Ebbot också och det tog rätt mycket tid. Och så bytte vi skivbolag samtidigt. Men nu har vi kunnat spela in själva. Vissa av låtarna har varit klara rätt länge, men så har vi gjort massa olika versioner fram och tillbaka. Free My Mind och Don’t Let it End är från 2014. I’m Falling och Good Time gjorde vi i våras. Vi gör nya låtar hela tiden, alla i bandet skriver, så det kändes kul att blanda lite.

– Vi har inte bestämt om nästa släpp ska bli en EP eller ett album, men nu har vi öppnat den lilla dammluckan.

Ni blir ofta förknippade med Soundtrack of Our Lives. Börjar ni tröttna på det?
– Nej, inte alls. Men det här albumet har ju inte riktigt något med Ebbot att göra. Vi har inte velat blanda ihop allt, heller. Vi förknippas ju helst av allt med oss själva såklart. Vi gillar den musiken han har gjort men annars är det inte så likt.

Föregående platta blev ju Grammisnominerad till ”årets rock” – har det känts som att förväntningarna är jobbigt höga?
– Så kändes det nog direkt, kanske året efter. Typ i samband med materialet vi spelade in som vi inte släppte och så. Men det har ju gått en massa tid sen dess, så nu känns det bara kul. Vi har inte känt av någon press.

Författare:
Alice Dadgostar

Fotograf:
Beata Cervin

Pin It on Pinterest

Share This