Sibille Attar: “Jag känner mig uppe i luften, öppen och nyfiken inför vad som ska hända”

av | Apr 25, 2018 | Intervjuer, Månadens intervju

Sibille Attar är tillbaka. Efter att ha blivit hyllad av en lyrisk och enad kritikerkår drog Sibille Attar sig tillbaka från rampljuset. Efter fem år av tystnad släpper hon nu sin nya EP som bär titeln Paloma’s hand. Vi har pratat med henne om bland annat paloman, livespelningar och #metoo.

Det är full rulle på festivalen Umeå Open. Sibille Attar är med och avslutar festivalen under lördagsnatten, och det är mellan soundcheck och spelning som vi hörs per telefon. För fem år sedan befann sig Sibille Attar i hetluften, nomineringarna haglade och av PSL blev hon utnämnd till den som kommer att förändra rock’n’roll-historien. Trots en lång bakgrund inom musikbranschen som medlem i bland annat band som [Ingenting] och The Tourettes, var det inte förrän då under 2013, som hon släppte sitt första soloalbum Sleepyhead och fick ett genombrott. Ofta beskriven som en av Sveriges mest intressanta artister, med sin säregna röst som signum, är hon nu tillbaka i rampljuset.

Vad har du pysslat med under dessa fem år, och varför har du valt att komma tillbaka just nu?

Hon funderar en stund, och berättar sedan att hon under den tiden, när debutalbumet Sleepyhead släpptes, behövde en paus.

– Jag förlorade lite av mitt självförtroende efter skivan, och behövde återfinna mig själv. Jag kände mig så utanför processen, även om jag skrev och producerade skivan, kände jag inte att jag kunde äga den, så jag behövde omgruppera mig själv. Stänga av och starta om. Nu har jag känt mig redo, jag tänker inte så strategiskt, utan nu kändes det … bra, säger Sibille Attar.

Att Sibille Attar inte arbetar strategiskt, utan snarare organiskt och intuitivt är något som hon återkommer till. Samtidigt verkar hennes arbetssätt ha förändrats sedan förra skivan. Attar berättar att hon nu är i samma element som på förra albumet, men samarbetar på ett annat sätt än då. Hon har sedan dess bytt skivbolag, till PNKSLM Recordings, men skriver fortfarande sina egna låtar och producerar allt själv, förutom ett spår på Paloma’s Hand där Petter Granberg är medproducent. Vi pratar om samarbete och Sibille Attar menar att viljan att ha koll på alla steg i musikproduktionen inte bara är en fråga om kontrollbehov, utan även en praktisk fråga.

– Låtskrivandet i grunden brukar gå extremt fort, och det är bra om jag accepterar att det går fort. Jag måste bli klar med texten på en gång. Det har jag blivit bättre på, att acceptera att det är de första sångtagningarna som gäller. Produktionsprocesserna tar längre tid, jag kluttar om och arrangerar men skrivandet går väldigt fort.

Mitt band som jag spelar med nu är ett drömsamarbete”

Sibille Attars håller i trådarna, men har tidigare spelat i band och även samarbetat med ett har tidigare gäng artister som Camera Obscura, Jonathan Johansson och Bear Quartet. När jag frågar om hon har något drömsamarbete kommer ett snabbt svar.

– Adrian Younge! Men nu vet jag inte om jag drömmer om det längre, jag har inte tänkt på det faktiskt. Jag vill hitta samarbeten där man vill lika mycket av samma anledning, det kan vara vem som helst. Mitt band som jag spelar med nu är ett drömsamarbete.

Vi kommer in på själva låtskrivandet. Hur kom EP:n till? Vad kom först? Sibille Attar berättar att det varierar, gällande om text eller musik kommer först. Hon ger exempel från sin nya EP; låten Paloma grundar sig exempelvis bara på ett riff som bygger på instrumentet paloma, en sorts indisk sitar; medan Run kom till med programmerad hi-hat som inte längre finns kvar på låtarna. När vi talar om EP:ns arrangemang förs tankarna till de dramatiska stråkarna som Sibille Attar har valt att lyfta på EP:n, inte minst på låtarna RUN och The Dread där stråkarna blir som ett filter av dramatiskt mörker.

– Det växer fram successivt. Sarah Snavely, som är violinist och hållt på med projekt som Nighthawk och Lagom, spelade på förra skivan också. Det är ett väldigt bra samarbete; jag hör av mig och lägger grejer på ren känsla utan hårda direktiv. Hon spelar precis det hon känner för och så klipper jag och klistrar, jag jobbar instinktivt.

Med stråkarna finns ett påtagligt mörker i musiken, med texter som rör uppbrott, ensamhet och klaustrofobi. Samtidigt finns i mörkret också ett ljus, och i rösten en sorts naivitet och hoppfullhet. Hur går det ihop?
– Så är vi ju, människorna. Vi har alla delarna i oss, och eftersom jag inte är så strategisk, så blir det så naturligt … Det kommer ut så som det är. Det är kanske det som var problematiskt i förra vändan, helas spektrat kom inte ut, och alla delar måste få plats, hela spektrat måste finnas. Det känns relevant för mig som person.

Jag kan inte annat än instämma, men kanske har det också med förutsättningar att göra? Kan en nytändning inom branschen genom metoo-uppropet, och musikbranschens motsvarighet #Närmusikentystnar, ha gett ett tidigare kvävd plattform ett andrum?
– Jag skrev under den listan. Det har varit otroligt omvälvande med det uppropet och omvälvande för mig som person, det är jätteviktigt och jättebra. Men i mitt skapande har ingenting egentligen förändrats … Nu är jag på ett litet indiebolag som bryr sig jättemycket om sina artisters kreativitet.

Kanske är det bytet av skivbolaget som utgör upplevelsen av att det i dag är en godare stämning, snarare än uppropet i sig. Det verkar inte helt lätt att utgöra. Vad som är klart att uppropet är viktigt, oavsett.

–  Jag hoppas att det ska hända saker. Det stärkte mig som kvinna och artist. Jag fick också matas med mina egna brister och hur det har sett ut, jag har alltid varit ensam kvinna och suttit i turnébussar med bara män. Det har såklart funnits strategier för att vara onåbar i den positionen, som att man kanske inte är sig själv hela vägen ut. Det är också svårt att möta att man har varit en del av ett system.

– Jag kommer fortsätta att göra det jag gör, för det är det jag kan, konstaterar Sibille Attar.

Det är musiken hon pratar om. Och visst är det någonting hon kan, även om förra albumet ledde till en omställning. Även om hon faktiskt tidigt sadlade om från att gå på konstskola till att satsa på musiken. Det verkar ha fallit sig naturligt; trots att hon gick på konstskola lade hon ner mest tid på att göra flyers för band, trycka pins för spelningar på Lava i Stockholm, och inte minst – skapa musik. Hon umgicks med ett gäng musiker, och på den vägen är det.

– Att göra musik och att göra konst är inte så olika, men med musik går mycket fortare, jag är alldeles för otålig för att göra konst.

Från konst går vi över till film. Eller snarare, en tidigare referens inom Sibille Attars musikskapande. På en av förra albumets mest minnesvärda låtar, Julian! I Want to Be a Dancer, fanns en tydlig koppling till filmen The Red Shoes.

Hade du någon likande inspiration när du gjorde Paloma’s Hand?
 – Det var mer av en inre resa, som inte var så påverkad av det yttre. Den förra skivan gjorde jag annorlunda. Nu spelade jag nästan allt själv från början. Jag kan få det mesta att hända, men nu tog jag in musiker för det jag redan hade spelat. Det var ett fokus på att lösa problem på något sätt. “Nu vill jag ha bas” – då hittar jag på en slinga och lär mig den, spelar in, och sen blir det klippa och klistra. Samtidigt lärde jag mig spela in på datorn, som jag inte gjort innan. Jag har låtit saker hända!

Ett tecken på att låta saker hända verkar finnas i själva titeln på EP:n, Paloma’s Hand, där paloman är central. Instrumentet paloma som verkar ha kommit till Attars hand av en smärre, lyckosam, slump.

– Jag spelade på festivalen by:Larm i Oslo, och mellan soundcheck och middag gick vi runt i Oslo och kollade i en musikaffär. Då såg jag instrumentet och tänkte att det är det vackraste instrument jag sett. Jag blev helt förälskad i det instrumentet. Så jag och Mårten Holmberg delade på henne, och har haft delad vårdnad sedan typ 2013. Han har spelat den i sina band som Audionom och Spaltmeter, så vi insåg snart att vi nog måste ha två stycken. I februari beställde jag en exakt kopia av paloman och nu har jag äntligen en egen. Det är ett väldigt lätt instrument att skriva på.

Förutom att det musikaliska arrangemanget ter sig nytt på EP:n gentemot det förra albumet, verkar även låttexterna ha fått en skugga av mörker över sig. I texterna återkommer en del teman som barndom och en klaustrofobisk känsla, texter som bjuder in till tolkning men ändå känns som tagna från starka personliga erfarenheter vilket får oss att komma in på texttolkning.

– Jag tror inte på att förklara texter, de får tala för sig själva. Det är upp till var och en, de som lyssnar på musik måste få tänka själva och känna att de kan göra det. Man exponerar sig själv och är blottlagd i den här tiden, genom bland annat Instagram. Man behöver inte veta allt exakt, och man behöver få utrymme som lyssnare, lägga i sig själv i texterna och få utrymme i det. Jag hatar själv att veta vad låtar handlar om, det förstör magin. Jag lyssnar rätt mycket på texter, och det är en del av magin, att man får vara i den världen och få göra det till sin egen. Det är inte för att verka svår som jag inte går in i detalj, utan det är i respekt för lyssnarna.

Gränsdragningen mellan artist och text, och även artist och person är inte alltid helt lätt att dra. Särskilt i en tid där sociala medier är framskridande och där kritik kan vara missvisande och/eller svårhanterlig.

Du har tidigare fått väldigt fin kritik för din musik, hur hanterar du den?
– Det jag faktiskt kan, var det viktigaste. Jag gör ju musik för att det är musik jag håller på med. Det kan jag ha självförtroende med, men det andra kan jag inte stå för, hur musiken kopplas ihop med mig. Jag kunde inte vara det viktigaste, det gjorde att jag kände mig identitetslös och objektiferad.

Även Sibille Attars nya singlar från EP:n har fått fin kritik, vilket leder oss från dået till nuet och kvällens spelning i Umeå.

Hur känns det att spela live gentemot att spela in i studion?
– Det känns så himla himla himla underbart att höra låtarna komma till liv! Och att tillåta dem att låta som de låter nu. Vi är trogna EP:n, men det blir ju annorlunda. Jag har inte haft möjligheten att ha med alla musiker för att det ska låta som på EP:n, så det blir en helt annan grej. Och jag fattar varför folk har liveskivor, det låter helt annorlunda då så jag förstår den typen av skiva från artisternas perspektiv. Man tycker ju att det är bra när det är live, det blir som EP:n, fast låtarna är 2.0.

Tidigare i år har Sibille Attar spelat i Stockholm på Popagandas vårfest, i Norrköping och Linköping, och hon hoppas att hon ska få spela mer.

– Och göra en ny skiva. Fortare än såhär. Jag känner mig uppe i luften, öppen och nyfiken inför vad som ska hända. Det känns väldigt bra just nu och se vad som händer. 

Vad är det som gör att det känns bra och hur tar man tillvara på den känslan?
– Jag missade förut vad som kändes bra, att njuta av det som är och skita i allt annat. Nu har tid gått, och jag kan titta tillbaka och se att jag har missat saker. Med den erfarenheten i ryggen kan man komma ihåg det när nåt är bra. Det är inte lätt, men jag ska göra mitt bästa.

Efter en kort diskussion gällande vad för musik Sibille Attar lyssnar på svarar hon att de visserligen har en musiklista för turnén, som bland annat innehåller Waynes Blood, men att de hoppas att den blir längre i och med fler bilresor och fler spelningar. Det är nu några timmar kvar till spelningen på Umeå Open och Sibille Attar verkar taggad, hon lovar att göra sitt bästa.

Sibille Attars EP Paloma’s Hand släpps den 27:e april i år.

Författare:
Saskia Rubensson, Redaktör

Fotograf:
Beata Cervin

Pin It on Pinterest

Share This