Shout Out Louds: “Vad kan det finnas att prata om efter 15 år tillsammans?”

av | Okt 27, 2017 | Intervjuer, Månadens intervju

Shout Out Louds har funnits på den svenska musikkartan såväl hemma som utomlands länge nu. Med nya skivan Ease My Mind har bandet hittat tillbaka till sitt sound och varandra efter ett uppehåll. Vi fick chansen att träffa bandet i deras replokal för att prata om hur man förnyar sig, förhåller sig till kritik och reflekterar kring #metoo och kvinnors position i musikbranschen.

Vi har precis gått ner en trappa under ett hotell mitt i Stockholm. I ett trångt källarrum sitter vi ihopträngda i replokalen de har spenderat större delen av sin karriär i. Det var här allt tog fart och det känns verkligen som ett rum fyllt med själen av ett band. Med en helt ny skiva i ryggen är kursen fortfarande spikrak och den som lyssnat på Shout Out Louds känner sig nog hemma med soundet.

– Vi tycker ändå att vi testar grejer som känns lite annorlunda, säger Adam. Då känns det som “det kommer låta för olikt oss”, och så låter det ändå alltid som oss när allt är inspelat.

– På den här skivan ville vi bara spela ihop. Det ska låta som oss igen, så det blir naturligt att vi har uppfunnit oss själva igen. När vi gjorde Optica satt vi i studion väldigt länge och nu kände vi att det behövdes ett annat sätt att jobba på. Vi ville vara ett band igen. Då blir det gärna så att vi tar några steg framåt och några bakåt.

– Jag tror väl att vi kör mer klassiskt oss den här gången än förra gången, fyller Ted i. Just eftersom det var så tråkigt när folk kommer in och ut från studion hela tiden. Då satt man helt själv i studion och höll på. Nu ville vi vara där alla samtidigt.

– Förra skivan skrev vi rätt mycket i studion, berättar Bebban. Med den här gången gjorde vi inte det, utan försökte att skriva klart det mesta innan så vi skulle vara så klara som möjligt när vi kom in. Så har vi i och för sig gjort förut, men varannan skiva blir det så ungefär.

De lämnade Stockholm för att hitta en annan plats att skriva på. Tålamodet i den trånga replokalen tar slut i takt med luften och det behövdes en ny miljö för att ta musiken till nästa nivå.

– Lite blev det så för att vi inte hade hängt med varandra som ett band på länge. Vi hade ett ganska långt uppehåll från varandra och ville bara hitta ett nice varmt sound, säger Adam.

Arbetet bakom varje skiva är en lång och slitsam process. När vi pratar om uppehållen mellan skivorna säger samtliga i bandet att inför den här skivan var första gången de verkligen fick vila ut och vara ifrån bandet ett tag.

– Eftersom vi är vänner från början måste alla känna att det är rätt. Vi börjar långsamt här på kvällarna. Repar, går ut och dricker öl. Sen när det blir mer seriöst får man ta det steget att boka studio. Det går inte innan alla har sträckt ut handen och visat att det är läge, säger Adam.

Det märks att de har spelat ihop länge. Femton år har redan hunnit gå sen allt startade. Musikbranschen och omvärlden har ändrats för vissa, men inte så mycket för ett klassiskt band.

– På ett sätt har det hänt rätt mycket, men samtidigt ingenting. Mycket har samma form eftersom vi fortfarande spelar in och släpper album, säger Ted.

– Men vi har ju blivit mer ensamma om det. Vi pratade om det för några dagar sen, säger Bebban.

– Det finns fortfarande rätt mycket band men vi känner oss bara lite ensamma om att packa ner replokalen och åka omkring i en buss. Jag vet inte varför det känns så. Sen är det lite tråkigt med streaming och att skivbolagsvärlden har ändrats. Men det är på gott och ont också eftersom det kommer så mycket mer rolig musik nu när det är enklare att släppa.

– Vi har alltid försökt att göra allting själva. Artwork, videos… Men nu måste man göra så mycket mer sen också, berättar Adam.

– Speciellt med sociala medier och intervjuer som ändå kan vara rätt roligt. Men det blir mycket mejlintervjuer och att uppdatera sociala medier rätt ofta. Ibland tycker jag att det krävs att vi ska fokusera på väldigt mycket annat än att vara ett band.

Jag sticker in och undrar om det har gjort artistlivet tråkigare.

– Inte för att vara dissig så, men jag tycker att vi har mindre tid idag. Det kanske beror på att vi har familjer och gör mycket annat också.

– Nu ska jag säga något jättetråkigt, bryter Bebban in med.

– När vi började så tyckte vi att det var kul att göra saker gratis. Nu tycker iallafall inte jag att det känns lika kul att lägga ner sjukt många timmar på saker som inte är musik. Det känns ganska pliktigt och då tänker jag att det vore skönt att få betalt för det också.

– Sen är det såklart svårare att göra något femte gången än första, fortsätter Ted.

– Om vi ska göra en radiosession känns det spännande första gången men inte när man har varit på samma ställe massor med gånger. Då vill man nästan skippa det och göra något nytt.

”Musiken och vår utveckling tillsammans gör att det alltid känns nytt”

Vi pratar vidare om det monotona arbete som ett band kan vara. Något som alla i bandet däremot uppskattar är att spela sina hits. Oavsett hur många gånger de har gjort det så är uppskattningen från publiken något som driver deras ork och lust att fortsätta.

– Folk undrar ibland hur vi orkar med varandra. Vad kan det finnas att prata om efter 15 år tillsammans? Jag tycker att musiken och vår utveckling tillsammans gör att det alltid känns nytt. Ibland undrar jag om folk slentrianlyssnar på oss för att vi har funnits länge. Inte riktigt öppnar öronen och hör att det har hänt saker, säger Bebban.

– Det kan jag tänka själv också, håller Ted med. Om något band släpper en ny skiva så vill man ibland bara att det ska låta som den förra. Bara att det är nya låtar.

– Det tråkigaste är ändå när folk säger att de gillar vår första skiva och vill att vi ska skriva den igen typ. Det var ändå 15 år sen, säger Bebban.

Shout Out Louds har blivit något av ett household name på den svenska bandkartan de senaste åren. De har blivit ett stående inslag på Popaganda och kan spela på största scenen på vilken svensk festival som helst. Men den medaljen har också en baksida.

– Jag kan tycka att folk tar oss lite för givna. Förväntar sig att vi alltid ska finnas och släppa den där jämnbra skivan som ingen älskar och ingen hatar, säger Bebban.

– Jag känner mig väldigt sur över det ibland och kan inte förstå det. Samtidigt vill vi inte vara några effektsökare som många andra kan bli när det känns lite tradigt. Vi har gjort fem svinbra album som går att turnéra med över hela världen tycker jag. Ändå vill folk ha lite bättre och ska peta i detaljer. Jag vill göra det vi gör utan att folk ska lägga sig i.

– Man får bara inte läsa recensionerna helt enkelt, konstaterar Ted. Då bryr jag mig inte. Alla vi träffar på spelningarna är jätteglada och älskar det vi gör. I min världsbild är alla nöjda då.

– Man är alltid nervös inför att släppa en skiva, vad folk ska tycka och tänka. Men nu är den ute och det finns alltid folk som tycker att vi ska förnya oss, säger Adam.

– Ska vi prata om något som skulle vara ett steg i sidled och göra något annorlunda så är det ju att göra en barnskiva. Det har vi pratat lite om, men bara på skoj, berättar Bebban.

– Jag vet inte om vi ska göra det som band. Kanske som ett sidoprojekt, svara Adam.

– Men om vi skulle göra det som band skulle det bli en grej. Då skulle folk verkligen bli förvånade.

Det är svårt att hålla sig kall när ett stort indieband berättar att de funderat på att göra en barnskiva. Jag frågar hur mycket de egentligen tänkt på att faktiskt göra det.

– Det ligger väl ändå rätt nära eftersom vi alltid går runt och hittar på låtar, säger Adam. Vi har en låt om öl, en låt om flygplan…

– Det låter som en bra barnskiva med en låt om öl, säger Ted och alla skrattar högt.

– Det är kanske mer en barnskiva för barnsliga vuxna, kontrar Adam.

Samtidigt som vi satt och fnissade åt barnmusik om öl pågick något mycket allvarligare utanför replokalen. #metoo hade tagit över sociala medier och drevet gick mot tv-kändisar och journalister på löpande band. Musikbranschen var vid skrivande stund inte drabbad av några skandaler, trots att det länge har varit en mansdominerad värld. Frågan är om det har blivit mycket bättre efter att många stora kvinnliga artister har pushat utvecklingen eller om det bara är locket på.

– Det har inte hänt mig något i musiksammanhang. Kanske för att vi är ett band som har ett skydd av varandra, säger Bebban.

– Men som kvinnlig soloartist tror jag verkligen att man är mer utsatt. Det händer däremot hela tiden på turné att folk tror att jag inte är med i bandet. Jag måste hela tiden presentera mig och säga att jag inte jobbar i köket eller gör något annat åt bandet. Att jag kan koppla in mina grejer själv och att jag får komma in backstage och inte är en groupie. Så har det alltid varit. Nu är det dock mer kvinnor i branschen så det har blivit enklare.

– Det känns bra att det är fler kvinnor som jobbar i branschen också. När vi spelade i Hamburg hade vi en kvinnlig bokare som var så jäkla grym och tog hand om oss. Även fler ljus- och ljudtekniker är kvinnor idag vilket känns så grymt. När vi startade var det bara några få kvinnor bakom spakarna, berättar Adam.

– Jag tror att ju fler kvinnor det finns som är ljudtekniker, låtskrivare, artister eller håller på med musik på något sätt bara är bra för branschen, fyller Bebban i.

– Man kanske inte vågar fucka på samma sätt med Litlle Jinder, Robyn och Jenny Wilson som artister med mindre pondus. Ibland kan jag oroa mig för tjejer som inte har samma fokus på sin styrka och sätter ner foten för att visa att man att är där. Vi tjejer som kanske är lite mer i bakgrunden tror jag fortfarande kan hamna där folk inte känner samma respekt för mig som till exempel Adam. Men det kommer bara att bli bättre.

Författare:
Erik Magnusson

Fotografi:
Liam Warton

Pin It on Pinterest

Share This