Sara Parkman: “Musik är ett fantastiskt verktyg för att berätta saker”

av | nov 28, 2019 | Artiklar, Intervjuer, Månadens intervju

Sara Parkmans moderna folkmusik är en rå och sprudlande kraft. Nu har hon släppt sitt fjärde album och Popmani mötte upp henne för att bland annat prata om hennes nya album Vesper, andlighet och politisk musik.

Det är en strålande novembermorgon när jag möter upp Sara Parkman på Gunnarssons kafé i Stockholm. Utanför fönstret rusar folk medan morgonsolen slänger sina strålar på den betonggrå stadsbilden. I en stad där andlighet – som är ett centralt tema på Vesper – stundtals känns fjärran, undrar jag hur idén till albumet kom till.

– Det är både att man kommer på en idé och idén kommer till sig själv. När jag började arbeta med skivan så trodde jag först att det skulle aldrig kunna bli någonting mer. Jag höll på och jobbade mycket med Riksteatern och var ganska trött för att jag jobbat så mycket. Så jag kände bara “nej, jag har nog inget mer kvar att ge”, säger Parkman och skrattar till.

Därefter tillbringade hon två veckor på ett residens i Frankrike, ett gammalt kloster som nu är ett konstnärsdrivet hus. Där gick hon igenom gamla låtinspelningar från mobilen, anteckningar från gamla dagböcker gamla och läste på om bland annat nunnor och den medeltida multikonstnären och abbedissan Hildegard von Bingen.  Plötsligt fanns där en röd tråd; på något sätt knöts det samman till utforskandet av helighet som så småningom blev fröet till Vesper, berättar Parkman.

– Efter de två veckorna så mötte jag upp Hampus Norén som jag har gjort skivan tillsammans med. Så hade vi en vecka tillsammans i en gammal skola i Estland, som också var residens. Där vi var själva i maj i den estniska landsbygden. Då började vi koka ner och skriva låtar och han var ganska duktig på att komma utifrån och säga “men är det här du är intresserad av”. Plötsligt får man en rubrik och då börjar man samla på sig ännu mer för man vet plötsligt vad man letar efter. Så börjar man skriva utifrån det och förfina. Så det var nog flera års tankar och melodier som visa sig innehålla det spåret.

”Musik är organiskt, inget maskinellt.”

Albumet har spelats in på en rad olika platser. Förutom Estland och Frankrike har även en studio i Stockholm, Ställbergs gruva i Bergslagen, och Nordingrå kyrka agerat som inspelningsplatser. Varför denna utspridda inspelningsprocess? Förutom att exempelvis kyrkan och Ställbergs gruva har fantastisk akustik så är anledningen också praktisk eftersom det råder platsbrist i Stockholm, berättar Parkman.

– Det är ganska praktiskt att man far iväg, så har man några dagar väldigt koncentrerat arbete. Man kan liksom inte gå iväg på kvällen och göra något annat, utan man är i processen och det är ju ganska välgörande.

Platsen verkar också vara viktig för känsloskapande som ju är grunden till musik. Parkman tar upp ett exempel när hon var arg under en låtinspelning med Samantha [Ohlanders]. Ilskan hördes, och inspelningen var oanvändbar.

– Musik är ju organiskt, inget maskinellt. Såklart att det inte hörs om du producerar en låt, men i din röst eller i musicerandet: det ska höras. Det är det som är grejen.

Själva processen med albumet har varit lustfyllt och lugn, berättar Parkman. Med fyra album i bagaget kunde hon och Hampus Norén nu göra en rimlig tidsplan och få tid att pröva sig fram. Så var det exempelvis med låten Valven där Parkman satt och spexade och först senare insåg att “den är ju inte så dålig”. I en kombination av allvarliga diskussioner och spex skapades så småningom Vesper.

Vi återgår till att diskutera albumet. På tal om helighet och andlighet så står det i albumets presstext att Parkman ställer sig emot en sorts antispirituell kristendom som representeras av exempelvis Kristdemokraternas Ebba Busch Thor.

– Men precis, jag tror att det i presstexten är formulerat att jag vill att man ska våga prata om helighet och andlighet utan att det blir den högerkonservativa kristendomen, som oftast hörs mest i Sverige. Jag tycker inte att den speglar hur det egentligen ser ut. Jag tror att många i min familj har röstat på KD men känner sig inte bekväma i den högergir de tagit, där de blinkar mot SD-väljare och sådär.

Parkman skriver politiskt, om än inte partipolitiskt. Feminism och antikapitalism är en återkommande tematik, och i sin roll som folkmusiker har hon ofta fått försvara musiken mot antinationalism (Parkman har även startat nätverket “Folkmusiker mot rasism”).

Bör musik vara politisk eller är det oundvikligt för dig att bli politisk?
– Jag kan inte undvika det, för jag tycker att musik är ett så fantastiskt verktyg för att berätta saker. Politik utan kultur blir väldigt platt, men det är ju inte partipolitik. Men jag tycker inte att musiken bör vara det. Det måste få finnas musik som bara är till för att ligga och lyssna, drömma sig iväg.

Finns det några svårigheter med att göra politisk musik? Parkman tänker efter en stund innan hon svarar, och säger därefter att det var svårare när hon var yngre.

– Ett tag kände jag att antingen var jag duktig för att jag kunde argumentera eller vara politisk, men jag fick inte vara musiker. I politiska sammanhang var jag hon som spelar fiol… Det blev uppdelat. Men nu känner jag att det här är det jag gör. Men framförallt är jag ju musiker, det är ju det jag gör: skriver musik. Det är det jag är.

Dina föräldrar är präst och diakon, vad har du för relation till andlighet och kyrkan?
– Det är en ganska stor fråga. Men jag tänker att hela det här albumet är ett sätt, på ett högst egoistiskt plan, att förstå det själv. För jag har nog ett jättebehov av det andliga och det religiösa, och kristendomen är det språk jag har fått med mig när jag har vuxit upp; hur man talar om det. Jag definierar mig som kristen, men jag går inte jätteofta i kyrkan. Jag har min egna tro. Sedan är det ganska privat, för det är någonting som är mitt egna.

– Jag är väldigt glad att jag har vuxit upp med mina föräldrar – de har ju aldrig påtvingat oss något – men vi har ju bokstavligt talat vuxit upp i kyrkan. […] Jag är glad över det, för det [kyrkan] är en väldigt tillgänglig plats, och att få växa upp med tanken och viljan att det ska finnas någonting större än det vi ser.

”Man vet inte vad som ska hända, men har en slags trygghet i mörkret.”

Vi kommer in på att musiken ju också är en viktig del av kyrkan, utan den – och Kulturskolan –  hade hon nog inte hållit på med musik, berättar Parkman. Det var genom kyrkan som hon fick vara med i barnkören och när hon var tolv år gammal fick hon sitt första betalda gig i pappans kyrka. En viktig del av ett religiöst liv är också bönen: det är också titeln på albumet. Vesper betyder nämligen aftonbön på latin. Vad är det en bön för, och hur kommer det sig att titeln valdes? Parkman berättar att Hampus [Norén] kom på titeln, men “oklart hur”.

– Jag tycker att det fyller olika funktioner. Både dels som en faktisk bild; en bön på kvällen där man på något sätt kontemplerar och går igenom dagen och sedan så lägger man sig och sover med tillförsikt inför morgondagen. Man vet inte vad som ska hända, men har en slags trygghet i mörkret. Det är också meningen att det släpps nu i november, det är inte en vår- eller sommarskiva.

– Jag tror jag vill att var och en får projicera själv vad man vill lägga in i det. […] Att det blir en aftonbön för våran tid. Jag har mina berättelser i texterna som är min aftonbön, men som jag hoppas att var och en kan ta till sig själv.

Inför albumet har Sara Parkman bland annat har inspirerats av författaren Johannes Anyuru och före detta ärkebiskopen K.G. Hammar. Båda har skrivit texter som handlar om när religionen blir ett politiskt vapen gentemot kapitalism och miljöförstöring, “de stora, gigantiska bomberna vi står inför”, som Parkman uttrycker det.

Parkman berättar om att K.G. Hammar skrev i DN ur ett ekokritiskt perspektiv. K.G. Hammar menar att klimatkrisen behöver existentiella rum och samtal, och hur det i Bibeln uttryckligen står “förstör inte skapelsen”.

– Det är väldigt enkelt, men samtidigt när till exempel. Trump kallar sig kristen men vill dra sig ur Paris-avtalet så finns det också någonting att hävda. En kristen idé är att inte förstöra naturen. Det är två och en halv miljarder människor som är kristna, det finns en radikal potential i det.

Johannes Anyuru i sin tur skriver bland annat om islam som antikapitalism; att man inte kan köpa sig till en andlig upplevelse. I den bemärkelsen blir tron någonting radikalt, enligt Parkman.

–  I en tid där allting kan kännas så jävla hopplöst, så känns det också radikalt att våga tro på någonting, haha. Faktiskt!

Det andliga rummet behöver inte nödvändigtvis vara kyrkligt. Sara Parkman har tidigare jämfört kyrkans andliga rum med rejv och terapirum. Även om det vid första anblick visserligen kan låta långsökt, finns där en gemensam nämnare.

– Jag tror det är att i rejv, kyrkan, terapirum eller konserter skapas det en parentes i tiden. Det är en timme där inte den vanliga tidens logik råder, utan man kommer i någonting annat. Och också att man delar det med andra människor, det är inte en individuell upplevelse utan man gör det i grupp, och man får känna saker tillsammans. Jag tror att det är så himla viktigt.

Innan vi skiljs åt måste jag fråga om de två namn som finns i låttitlar på skivan: Ing-Marie (i Ing-Maries vals) och Edith (i låten Ediths låt). Vilka är dem?

– Ing-Marie är en kvinna som bor i Ställbergs gruva. Det är jag och vi är några vänner som äger den här platsen som ett kulturcenter och då är en av grannarna, som bor i byn, Ing-Marie. Vi gjorde en sommarföreställning och då skrev jag den här låten. Den spelades efter att hon hade berättat sin berättelse, och då har hon fått låten uppkallad efter sig. […] Så det är en slags tribut till henne, men det är också mycket av en tribut till den platsen, till Ställberg. En plats där gruvan lade ner på 70-talet och där på något sätt apokalypsen redan har skett.

Edit har gjort alla albumomslag och jobbat mycket med Sara Parkman. I en dagbok hade hon skrivit ned Edits citat: “Nu sade jag någonting dumt igen” som blev till en text till Ediths låt. Hela albumet verkar utgöras av en familjär krets, Saras pappa sjunger också på skivan. Parkman instämmer; det har varit väldigt familjärt vilket har gjort det till en speciell upplevelse. Därutöver är det svårt att betala en större summa till medmusikerna när man jobbar med folkmusik, påpekar Parkman. Istället är det viktigare att tillsammans skapa en meningsfull upplevelse, vilket Parkman lyfter som något hon tycker är viktigt och är tacksam för.

– Det står mitt namn på skivan, men jag känner mig mer som en projektledare eller en fåraherde […]. För det är verkligen inte mitt enskilda soloarbete, utan jag och Hampus har gjort det ihop och sedan har vi haft med oss en massa människor. Jag är glad att det är så, för det är viktigt tycker jag.

 

Författare:
Saskia Rubensson, Redaktör

Fotografi:
Carolina Mendozza

Pin It on Pinterest

Share This