Säkert!: ”Ens barn är som den där stora superförälskelsen”

av | Feb 2, 2017 | Månadens intervju, ö

I dagarna släpper Säkert! skivan Däggdjur, här möts Annika Norlin och Popmanis Filip Lindström i en intervju där de satta rollerna löses upp och det inte är självklart vem som ställer frågorna och vem som besvarar dem.

Annika Norlin har precis dragit igång sin blogg igen och det är en tidsmarkör i hennes historia som aktiv musiker, i alla fall i mina ögon. Dels är det en Säkert!-blogg som legat nere sedan hon sist gjorde något under namnet som hon använder igen i år, när den nya skivan Däggdjur kommer. Senaste inlägget på bloggen dessförinnan skrevs i januari 2012, för fem år sedan, och anledningen är att hon under tiden gjort musik som Hello Saferide. Hur människor, och speciellt artister, väljer att sprida sin information är intressant idag när det finns ett överflöd av kanaler tillgängliga. Annika tar ett medvetet steg ifrån begränsningarna av Twitters 140 tecken och Instagrams konsekvent kvadratiska konformitet, och väljer att uttrycka sig på en blogg av den gamla skolan.

Säkert!-bloggen är inte Annikas första erfarenhet av kommunikation genom det skrivna ordet. Innan hon hängav sig helt åt musiken arbetade hon som journalist för diverse lokaltidningar och på Aftonbladet. Där fick hon sin beskärda del av det jag gör just nu, att intervjua artister och sätta sig in i olika omgivningar från dag till dag. Det gjorde att hon redan upplevt intervjusituationen när det var dags för henne att byta plats och istället bli utfrågad. Journalistkarriären är lagd på hyllan sedan länge, men takterna sitter i, Annika ställer motfrågor till mig nästan utan att tänka på att hon gör det.

– Vad tycker du om det här? frågar hon bara några minuter in i samtalet, då vi diskuterar musikvärldens relation till kapitalism, som Annika känner har förändrats från ett hat till en acceptans.

– Det är intressant att du säger att det börjat gå ifrån antikapitalismtänket, för sedan jag börjat skriva har det bara växt, svarar jag henne. Speciellt i somras på Way Out West, där jag verkligen fick känslan av att det är en industri. Jag blev faktiskt ganska äcklad, för det som jag älskar – musiken – blev utnyttjat. Det blev en vara, man slussades runt och det kändes som en köttfabrik. Det fick mitt hjärta att bulta hårdare för små skivbolag som kämpar och älskar vad de gör istället för att bara tänka på pengarna.

– Ja, det finns mycket att säga om det här, säger Annika. Jag hade sådan röta när jag började. Skivbolaget jag har, Razzia, hörde av sig när jag hade gjort en låt och då var jag i det läget att jag gjort så många intervjuer med storbolagsartister på hotellrum, en kvart i taget, att jag inte visste om jag vågade mig in i det. Då träffade jag min skivbolagschef, Martina Ledinsky, hon kommer från Värmland och har superstark dialekt och pratade om kaniner i en timme. Hon nämnde knappt att vi skulle göra en skiva. Jag kände mig på en gång hemma i det, så jag har bara haft den turen. Skivbolaget sätter inga gränser utan jag får göra vad jag vill. Mina kompisar som ligger på större bolag får kämpa mer med sådana saker. Man måste veta vad man vill själv för att kunna stå emot sådant. Det kanske går bra för mig som varit med ett tag och som är lite äldre men jag tänker att det måste vara svinsvårt för de som kommer nu och är lite yngre att veta vad man ska vara för och emot.

Fotograf: Beata Cervin

Fotograf: Beata Cervin

Utanför fönstret vari vi sitter sker något som påkallar uppmärksamheten av ett gäng lunchtrötta parkeringsvakter. Det visar sig inte vara någon fara på taket och Annika blir aningen besviken, som gammal journalist hade hon hoppats på att vi skulle blivit förstahandsvittnen till en dramatisk händelse, för att ge värdefullt stoff till min artikel. Från önskad action utanför vårt fönster återgår samtalsämnet till fördelarna med ett skivbolag utan gränser. Annika beskriver Razzia som hjältar som följt henne både som Säkert! och Hello Saferide. Om hon velat göra en skiva på svenska, sedan en på engelska och sedan en på svenska med olika medverkande sångare, så har de sagt ja utan att tveka. Skivan på svenska med olika medverkande sångare är Däggdjur, som kommer fredag 3 februari.

– Låtarna kan vara flera år gamla som jag inte gjort klart förrän nu, men själva inspelningen har jag hållit på med i ett år ungefär, inte koncentrerat utan fläckvis. Det är olika folk som är med och sjunger på skivan, vissa låtar har haft många olika personer som sjungit dem innan vi bestämt vilken vi skulle ta. Därför har det tagit jättelång tid. En person sjunger någonting och så blir det på ett sätt, sedan sjunger någon annan och så blir det ett helt annat sätt.

När olika människor skänker sin röst till samma text kan orden nästan byta mening. Annika tar upp ett exempel, att en textrad kan tappa sin logik om en äldre man sjunger den jämfört med om en ung kvinna gör det. Alla gästsångare är sådana som kommer från samma håll som Annika rent musikaliskt, men hon förstår ändå att det kan vara svårt för någon annan att sjunga hennes texter.

–  Dels är de ganska specifika, sedan använder de sig av jag-personen på ett osmickrande sätt. Den sista låten på skivan heter Modifiering, där jag tar upp vad jag tänkte om kärlek när jag var tjugo och hur jag tänker nu om kärlek. Det är något jag tänkt på länge som jag kokade ner till det enklaste jag kan tänka mig. Så tänkte jag att låten skulle vara och så sjöng jag den rakt upp och ner. Sedan ville jag att Jakob Nyström, som är med i vårt band och har en kraftfull röst, skulle testa att sjunga den. Det blev så vackert, det blev som om man inte tänkte på den här tanken eller de reflektionerna, man tänkte bara på hur mysigt det blev. Det var jättesvårt att välja mellan de versionerna men till slut valde vi min. Jag är sugen på att också släppa hans.

I studion har Annika varit röstregissör åt sina sångare. Då hon ogillar wailande har hon varit strikt i att skala bort vokala extravaganser. Hon själv sjunger ju så naturligt, med sin egen dialekt nästan exakt likadant som hon pratar med mig. Hon säger att det var bland det läskigaste hon gjort att börja sjunga med samma accent som hon talar och att hon gått igenom imitation av flera sångare innan hon hittat sin egen röst, däribland Lisa Ekdahl (som Annika själv säger inte alls passade henne) och ungdomshjälten Evan Dando från The Lemonheads.

Premissen för Modifiering som nämndes tidigare tycker jag är vacker, jämförelsen av tankar då och nu. Jag vill veta om Annika har spekulerat kring andra, lika stora ämnen i samma manér. Hon kastar direkt frågan tillbaka, alltmedan intervjun sakta blir mer ömsesidig. Hon ber mig förtydliga mig förvisso, men för mig känns det som att hon ställer sin motfråga som om den var menad för att väcka tankar hos mig istället.

– Vad intressant. Det har jag säkert, men jag kan inte komma på något. Kan du ge något exempel? Kan du tänka på något?

– Kanske hur man ser på vad man ska göra med sitt liv? säger jag.

– Ja, absolut, svarar Annika. Det finns en låt på skivan som heter Dian Fossey, som handlar om när jag fick barn. Jag minns innan jag fick barn, särskilt när jag var yngre, att jag tyckte att alla artister var så tråkiga när de fått barn. Inte bara att det var tråkigt när de skrev låtar om sina barn, men också att det var tråkigt att de blev tråkiga när de hade fått barn, och jag undrade vad det berodde på. Nu är jag på andra sidan, jag tycker att alla låtar som handlar om barn är helt fantastiska. Jag fattar även att man blir tråkig för det finns inget annat som är lika viktigt längre. Ens barn är som den där stora superförälskelsen, så för mig blir det mer logiskt att skriva om den förälskelsen än om förälskelser i killar som känns helt minimala jämfört med den här. Förut var det viktigt för mig att det skulle gå bra med musiken. Nu känner jag att det är väldigt viktigt att jag får spela och att jag känner något av mina låtar, men jag tycker inte att det är viktigt att det är framgångsrikt.

Där väljer jag att sätta stopp för den här artikeln. Inte för att det inte finns mer att säga utan för att det kändes som ett fint avslut, Annikas kärlek till sitt barn. Jag och Annika pratade om mycket annat också, men jag känner att det får stanna mellan oss. Inte för att det vi pratade om var hemligt, utan för att det var ett fint utbyte mellan oss två som faktiskt inte behöver skrivas ut i text.

Fotograf: Beata Cervin

Fotograf: Beata Cervin

Författare:
Filip Lindström, Skribent

Fotograf: Beata Cervin

Pin It on Pinterest

Share This