Refused: ”WAR MUSIC är en skiva som speglar samtiden”

av | okt 24, 2019 | Framsida Startslider, Intervjuer

Umeåbandet Refused slog igenom på den internationella hardcore-scenen på 90-talet, nu är de tillbaka med sitt femte album WAR MUSIC.

På Generator Hostel på Torsgatan i Stockholm är det lugnt. Ljudet av klirrande glas och personal som i stillsam ton samtalar bakom bardisken förenas med radiohits från högtalarna och hotellgäster i den djungelliknande lobbyn. I hörnet, precis intill baren i en rund soffa, sitter Dennis Lyxzén. Han är sångare och frontfigur i Umeåbandet Refused som redan på 90-talet gjorde sig ett namn på den internationella hardcore-scenen. Under sex år turnerade de världen över, släppte tre album och en drös EP:s innan de bestämde sig för att gå skilda vägar. Men i februari 2012 återuppstod Refused och valde att, efter fjorton år isär, återigen inta scenen tillsammans som ett band. Och nu släpps femte skivan WAR MUSIC.

Allting tog sin början år 1992 när Umeåsönerna Dennis Lyxzén, David Sandström, Henrik Jansson, Pär Jaktholm och Jonas Lidgren debuterade som Refused. Två år senare släpptes deras första studioalbum This Just Might Be.. the Truth och i mitten på 90-talet nådde de internationell status med albumet Songs To Fan The Flames of Discontent. Texterna var råa och ärliga, och framförallt politiska. Själva pratade de om avhållsamhet från droger och alkohol, vilket gjorde dem till en symbol för ”straight edge”-kulturen – en subkultur som uppmanar just till ett liv utan droger och alkohol.

– När vi bildades var den drogfrihetsgrejen ganska viktig för att det fanns ett väldigt strukturellt högt tryck att dricka och ta droger, så för oss blev det mer en fuck you-gest mot världen, berättar Lyxzén.

– Men sen ska det också sägas att av alla skivor vi gjorde på 90-talet var det egentligen bara en låt som lätt syftade mot ”straight edge”. Men de som skrev om oss tyckte att det var roligare att skriva om det än att vi pratade om politik, feminism och jämlikhet.

Men sex år av intensivt turnerande, hårt arbete och mycket bråk tog tillslut tog kål på bandet. Mitt under deras USA-turné 1998 kom avskedet i ett pressmeddelande med rubriken Refused Are Fucking Dead.

Vad var det som hände?
– Vi var unga och turnerade ju sjukt intensivt. Vi brände ut oss själva och det blev dålig stämning i bandet. Vi slogs på scenen och det var mycket drama, och tillslut la vi ner.

”En dag insåg vi liksom
att vi alla bor ju i samma stad.”

Sista spelningen blev knappt en spelning. I Harrisonburg i delstaten Virginia stormades lokalen av polis redan efter fyra låtar då grannar lämnat klagomål på ljudvolymen. Refused lämnade scenen och därmed även bandet bakom sig, och kom inte tillbaka. Inte förrän 14 år senare.

År 2012 bestämde sig Lyxzén tillsammans med före detta bandmedlemmarna David Sandström, Magnus Björklund och Kristoffer Steen för att återigen inta hardcore-scenen tillsammans som Refused. Och tre år senare kom skivan Freedom som blev deras första på 17 år.

Hur kommer det sig att ni bestämde er för att återförenas?
– Det var både massa små komponenter, men också två stora grejer. Vi alla bodde i Umeå, och en dag insåg vi liksom att vi alla bor ju i samma stad. David [Sandström] som spelar trummor hade kontakt med alla. Vi andra hade inte hörts så mycket men David hade haft kontakt och jobbat med alla, och det tror jag var en jätteviktig del. Och precis innan vi återbildades hade David, Kristoffer [Steen] och Magnus [Björklund] börjat spela musik ihop. Då fanns det redan någon slags kärna. Och sen fick vi erbjudande att spela på Coachella, och då kändes det som att steget inte var så långt. Så då gjorde vi det.

Sedan dess har det gått ytterligare fyra år och nu är Refused återigen tillbaka med ny musik. WAR MUSIC är enligt Lyxzén kanske det mest politiskt skarpa albumet de någonsin gjort.

– Jag tror att en skiva som WAR MUSIC, vad den representerar och vad vi skriver om, är en skiva som faktiskt är otroligt viktig för 2019. Hos många människor finns det en stor frustration och ilska över att vi lever i en värld som inte är designad för oss, och jag tror att WAR MUSIC kan vara en skiva där man får den känslan, på ett konstruktivt sätt.

”Den förra skivan var skriven av ett band som fortfarande letade efter något,”

Hur skiljer sig nya skivan från förra?
– Den nya skivan är mer fokuserad. Förra skivan var ju såklart speciell eftersom vi inte hade skrivit tillsammans på 16 år. Men den var liksom skriven av ett band som fortfarande letade efter något, nya skivan är mycket mer självklar. Men man kan också säga att det vi experimenterade med på förra skivan har lett oss till den här skivan. Den är hårdare, mycket hårdare.

Vad betyder egentligen ”WAR MUSIC”?
Dels tänker vi att det handlar om en spegling av samtiden, liksom hur ser vår värld ut, den är ju fylld av konflikter och krig. Så vi tyckte att WAR MUSIC var en ganska passande titel. Sen är det ju också roligt att vår förra skiva heter Freedom, så det blir liksom en kontrast. Vi tycker att det blir liksom smart, fyndigt och roligt. Men vi vet ju inte om alla andra hakar på det, fortsätter Lyxzén och skrattar till.

Utanför fönstren på Generator Hostel faller brandgula löv mot en asfaltsgrå mark, och kylan från oktoberluften utanför gör sig påmind varje gång entrédörren öppnas. Dennis Lyxén tittar eftertänksamt ut i lokalen medan han svarar på frågorna som ställs. Han berättar vad som väntar härnäst.

– Vi har en Europaturné som börjar nästa vecka och efter det är det världsturné. Sen kommer vi fortsätta jobba med skivan.

Intervjun lider mot sitt slut och Lyxzén lyfter sig sakta från soffan, och på sin lite blygsamma norrländska tackar han för intervjun. Han skrattar till och berättar om hur löjligt det är att han ibland  brukar gnälla över att behöva göra intervjuer.

– Det finns ju värre saker än att sitta och prata om sig själv och det man har gjort, säger han och ler ödmjukt.

 

 

Författare:
Sara Jones, Skribent

Fotograf:
Sara Almgren

Pin It on Pinterest

Share This