Reeperbahn Festival 2017 – En utspridd indiefest

av | Sep 25, 2017 | Artiklar, Krönikor, Läsvärt

Reeperbahn är en salig blandning av branschmingel och folkfest. Popmanis Daniela Lillhannus och Rebecka Häggblom åkte till Hamburg för att se vad det hela egentligen handlade om.

Att Reeperbahns fokus ligger på indie märker vi redan vid ingången: i stället för t-shirts är alla i personalen klädda i likadana, slitna jeansjackor med den tyska festivalens logga på. Svart denim är mycket riktigt också den vanligaste uniformen bland deltagarna i den konferens som går av stapeln parallellt med festivalen – ett slags networking-tillfälle för musikbranchen.

Kontrasten är stor mellan det ständigt pågående minglet i Hotel Onyx lobby och den del av Reeperbahn som är öppen för vanligt folk. I festivalområdets kärna är det mer kommersiell marknad än musik – jag passerar en skylt som gör reklam för “Foodtruck Sessions”, vilket är talande. De flesta spelningarna äger ändå rum på olika barer i området St. Pauli (en hipsterstadsdel som fortfarande rymmer en och annan bordell), där stämningen överlag är avslappnad och opretentiös.

Reeperbahn är i grunden en showcase-festival som till stor del handlar om att visa upp ny musik med potential. Mycket av lineupen består följaktligen av små akter från olika hörn av Europa, och i början står vi handfallna inför den femtio timmar långa spellista som lagts upp på Spotify. Efter avslutad festival kan vi ändå konstatera att standarden överlag är hög, även om det krävs en hel del sållande för att hitta de mest sevärda banden.

Först ut på torsdagskvällens agenda är belgiska elektrosoul-artisten J. Bernardt som spelar på Moondoo, en överdådigt inredd nattklubb på själva gatan Reeperbahn. När Bernardt öppnar med On Fire förundras jag över att arrangörerna lagt festivalens höjdpunkt redan nu (det är innan jag insett att vi bara bevittnar den första av tre spelningar han gör under festivalen). Hans karisma är, hur man nu ska säga, golvande. Bernardt är dock inte så mycket för mellansnack och då han äntligen säger något är det för att fråga vem i publiken som fisit. “Jag behöver mitt syre…” mumlar han medan introt till smäktande Running Days drar igång. Wicked Streets, som är albumets mest solklara hitlåt, lyfter mycket riktigt taket. Ett av festivalens bästa fynd.

Efter Bernardts slipade spelning blir HMLTD:s åtskilliga decibel högre teaterpunk en liten chock för öronen. Då vi glömt öronpropparna hemma ställer vi oss längre bak och passar på att köpa en öl för festivalpriset åtta euro – ingen överraskning i sig, men då vatten dessutom kostar två euro och bägge drycker serveras ur de minsta plastglasen jag någonsin sett blir eftersmaken något bitter. Tur då att HMLTD är så underhållande. Det blir aldrig bekvämt för lyssnaren – bandet ger oss en catchy melodi bara för att i nästa stund göra en helomvändning och flyta ut i experimentella elektroniska partier. Speciellt i To The Door från i våras (“Djingis Khan” i punktappning, komplett med “Oh! Ah!”-vrål) och avslutande Stained syns HMLTD:s potential som innovatörer inom genren. Det är slående hur unga bandmedlemmarna faktiskt är – i sina randiga kavajer och rosa frisyrer liknar de mest av allt ett gäng estetgymnasister som gått loss på Beyond Retro.

På fredagen tar vi oss till Gruenspan för att se hypeade åttamannabandet Superorganisms första spelning någonsin. Lokalen, som i likhet med flera andra på festivalen ligger på den hysteriska partygatan Große Freiheit, är inredd med romerska pelare och kupoltak, upplyst av röda lampor. Ett “aaw” drar genom publiken när bandet går upp på scen – och visst är de väldigt gulliga. Backup-kören är iklädda pastellfärgade regnrockar och ringer på små klockor, över hela scenen projiceras olika Tumblr-osande animationer av fallande stjärnor och galopperande räkor, och så vidare. Det är artpop, ett mer sympatiskt Ariel Pink, men live riskerar låtarna att bli lite väl platta.

The Drums spelar på Uebel & Gefährlich, en klubb på fjärde våningen i ett betongkomplex som ser ut som en blandning av industribyggnad och spökslott. Alla vill se New York-bandet, spelningen är så fullpackad att arrangörerna får dela ut vattenglas till publiken så att ingen ska svimma. Bandet har egentligen bara en riktigt stor hit – Let’s Go Surfing – men då introt drar igång dansar hela lokalen. Det, och Jonathan Pierces känslofyllda mellansnack om hur han äntligen slutat vara olycklig, drar upp betyget på en annars lite långrandig spelning.

Till min besvikelse missar vi kultduon Amadou & Mariam, som uppträder ett par kilometer bort – här är festivalens geografiska avstånd en nackdel, våra fötter värker helt enkelt för mycket – men stannar i stället kvar på Uebel & Gefährlich och väntar in det kanadensiska gothfolk-bandet Timber Timbre. De öppnar starkt, med Sewer Blues från senaste albumet. Live blir det extra tydligt hur mycket Timber Timbres sound bygger på basgångarna och saxofonen. Det bombastiska framförandet av Until The Night Is Over från 2009 är spelningens höjdpunkt, åtminstone för mig – för att hinna se Beth Ditto måste vi nämligen gå innan bandet hunnit avsluta sitt set.

Utanför Große Freiheit 36, där Ditto spelar, är det minst sagt kaotiskt. Vi märker att vi är alldeles för sent ute, och medan fotografen slussas in genom en bakdörr får jag snällt köa utanför, tillsammans med pressfolk och vanliga festivalbesökare tillika. Då jag äntligen lyckas ta mig in har spelningen redan hållit på i tjugo minuter. Jämfört med alla debuterande akter på Reeperbahn märks det extra tydligt vilken garvad underhållare Ditto är. Hon skämtar ledigt med publiken mellan de proffsigt arrangerade låtarna, och allt förflyter snyggt och felfritt. Men trots några fullträffar från solokarriären (tänker främst på I Wrote The Book från 2011, och nya låtarna Ooh La La och Fire) är det fortfarande inget som överträffar de gamla hitsen från Gossip-tiden. Efter sista låten lyckas Ditto spontant få alla tyskar på plats att sjunga allsång till den (tydligen välkända) gamla dängan In Hamburg sagt man Tschüß. Efter det känner vi att vi fått ut det mesta av kvällen och drar oss hemåt.

Det är en förvånansvärt liten del av Reeperbahns lineup som består av tysk musik. Den enda lokala akten vi ser är debuterande Igen-Nur, som under lördag förmiddag gör ett framträdande på hostelet Superbudes pyttelilla scen. 21-åriga Ilgen-Nur Borali och hennes band spelar för ett fullsatt rum, de som inte ryms in får stå i trappan utanför. Att det egna materialet låter mycket bättre än deras Sonic Youth-cover (antagligen utfyllnad – bandet har bara släppt en EP hittills) ser jag som ett gott tecken. Det märks att Ilgen-Nur ännu är lite osäkra live, men själva låtmaterialet – Courtney Barnett-inspirerad lo-fi om att växa upp – imponerar. Om fler pärlor i stil med 17 är på väg så har åtminstone jag gott hopp för Hamburgs indiescen.

Senare på lördagen bär det av tillbaka till själva festivalområdet, där Songhoy Blues spelar i den underjordiska Mojo Club. Det är en arkitekturmässigt snygg betongbunker (ingen kan beskylla Hamburg för att sakna intressanta lokaler!), men resulterar i lång kö när publiken ska ta sig in genom den enda dörren. Bandet imponerar stort med sin moderna kombination av blues och traditionell malisk musik. Aliou Touré har antagligen festivalens hårdaste kondition – han dansar i ett tempo som hade gett de flesta ur den medelålders publiken en hjärtattack, för att sekunder senare sjunga utan att missa en ton. Garba Tourés (inte släkt med Aliou, trots samma efternamn) supersnabba gitarrslingor förtjänar också en eloge – överhuvudtaget spelar bandet oerhört tajt.

För mig blir Marika Hackman en värdig, om än småskalig, avslutning på festivalen. Då bandet efter några låtar blir varma i kläderna förvandlas giget till vad varje bra klubbspelning helst ska vara – en intim dansfest där Hackman glatt grinande svarar på publikens spontana hurrarop och kommentarer. Höjdpunkten är så klart det briljanta lesbiska anthemet Boyfriend från Hackmans senaste album.

Festivalens officiella efterfest på legendariska rock- och indieklubben Molotow är åtminstone på lördagen väl värd ett besök. Det är hur mysigt som helst att se branschfolket knäppa upp kavajen och förenas i skriksång till Depeche Mode.

Författare:
Daniela Lillhannus

Fotograf:
Rebecka Häggblom

Pin It on Pinterest

Share This