Min bortskämda generation har liksom aldrig haft någon riktig anledning att hänga i skivaffärer. Vi har alltid kunnat få all musik vi muspekat på bara genom att koppla upp oss mot internet, och därför aldrig behövt stå timme in och timme ut och provlyssna skivor på plats.

Trots det, eller kanske på grund av det, har jag alltid haft en oerhört romantiserad bild av skivbutiker.

Istället för att stå dubbelvikta över en skivback med ett stimorol i käften och en skinnpaj nonchalant slängd över ena axeln, kunde vi sitta hemma bakom neddragna persienner, med begynnande musarm och dålig hy. Istället för att bli tjenis med andra dödscoola kids och kanske flörta med någon hen – satt vi hemma och skrev inlägg under pseudonym på något internetforum.

Eller ja, åtminstone gjorde jag det.  

I min naiva föreställningsvärld var skivbutiken en perfekt social arena, där likasinnade musikälskare kunde träffas, hänga och trivas. Problemet var bara att jag inte var en del av den.

Det första initiativet till Record Store Day togs år 2007 av ett gäng skivförsäljare i västra USA. I sann San Francisco 67-anda, ville de föra samman musiker och fans för att tillsammans ”fira kärleken till musiken”. Konceptet tog fart på riktigt året därpå, då Metallica, de gamla ökända hippie-ambassadörerna, gjorde en unik spelning och skivsignering på Rasputin Records. Bandet trummis Lars Ulrich, som vid tidpunkten hade fört en aktiv klappjakt på fildelare i över 10 år, hade givetvis extra anledning att fira.

Sedan dess har Record Store Day blivit en global företeelse med flera tusen deltagande skivbutiker världen över. Förutom spelningar och signeringar, släpps även en hel uppsjö specialutgåvor och limiterade upplagor på både vinyl och CD.

Record Store Day är tydligt nischad och inriktad på exklusivitet. Lite av en predikan för de redan frälsta och en hyllning till det förbehållslösa nörderiet. Den oupplysta massan kommer knappast gå man ur huse för att få chansen att lägga vantarna på en rosa vinyl-press av Pink Floyds See Emily Play, menar jag. Och inte lär de sätta alarmet tidigt på lördag morgon i hopp om att lägga det sista av lönen på en singelvinylbox med Ringo Starr eller en 7” picture disc av Bowies Drive In Saturday heller, för den delen.

Fenomenet Record Store Day ger en tydlig fingervisning om hur skivhandlarbranschen har förändrats. Det är belysande att jämföra med det numera nästan utdöda jippot ”CD-rean”, som sakta marginaliserades alltmer i takt med att alltfler skivbutiker fick slå igen. Detta var före både spotify och youtube – på den tiden då folk flest ännu tvingades köpa musiken de lyssnade på. ”CD-rean” blev därför en folkfest för både lekmän och självutnämnda förståsigpåare, eftersom alla var ute efter samma sak: ny musik till en billig penning. Numera, när pöbeln får i allt högre grad sin musiktörst stillad genom musiktjänster på nätet, har skivhandeln börjat omvandlas till ett vattenhål för finsmakare.

Själv begav jag mig tidigare idag till Bengans i Göteborg, fast övertygad om att insupa atmosfären och enbart ägna mig åt fönstershoppandets ädla konst. Väl på plats blev det dock svårt att värja sig. Butiken sjöd av liv och rörelse, och redan vid lunchtid hade en ansenlig mängd av de exklusiva titlarna sålts. Entusiaster i alla åldrar bläddrade frenetiskt efter fyndigheter, och påtagligt smittad av den rådande köpglädjen, gick jag själv därifrån en dryg halvtimme senare, med havererad ekonomi och ett par nya tillskott till skivsamlingen.
Sen gick det av bara farten.
Med mersmak i själen och bitter eftersmak i plånboken, drog jag även förbi ett par second hand-butiker. Där var kommersen i minst lika full rullning – folk trängdes axel mot axel bakom lp-backarna och firade sin kärlek till musiken. Utanför andra långgatans skivhandel stod en fjunig och begåvad yngling och spelade Neil Young-covers. På Linnés skivbörs bjöds det laget runt på gratis besökarkaffe, och på Dirty Records hade ett gäng äldre herrar samlats över en yvig diskussion om Creams inflytande på Eric Claptons solokarriär.
För en gångs skull var det precis som på film.
Kommersiellt jippo, eller en hyllning till musiken? Det spelar ingen roll.
För en gångs skull fick jag nämligen känna att min romantiska föreställning stämde överens med verkligheten.

 

Pin It on Pinterest

Share This