RECENSION: Yves Tumor – Heaven To A Tortured Mind

av | apr 4, 2020 | Artiklar, Framsida Startslider, Ny musik, Recensioner

Yves Tumors nya album handlar om lust, och det känns intensivt som ett konstant klimax när Tumor rör sig smidigt men bestämt mellan ett potpurri av genrer.

Yves Tumors tredje studioalbum, Heaven To A Tortured Mind, inleds storartat med den mäktiga Gospel For A New Century. Det är ett oväntat starkt albumintro som hade kunnat platsa på J Dillas ikoniska album Donuts. Så fortsätter också resten av albumet: det är fullt ös och det finns knappt en stund att andas när Yves Tumor släpps loss likt en naturkraft.

Alltigenom bygger Heaven To A Tortured Mind på progressiv “art-rock” men rötterna och blinkningarna finns lite överallt: det är Marilyn Manson-estetik, gitarrsolon och en air som tagen av Prince, det är 70-talsklingande rock, Dean Blunt-vibbar, Donald Glover-osande falsettsång, Adrian Young-tunga basgångar, elektronisk musik, jazz-artade blåsinstrument, det är en stor dos soul i likhet med Sly Stone, och så vidare, och så vidare. 

Som alltid är Yves Tumor lika enigmatisk och föränderlig, även om han denna gång är mer tillgänglig och konventionell än tidigare. Med det sagt blir det aldrig alltför tamt eller kompromissande, utan Yves Tumor originella produktion och låtskrivande genomsyrar varje centimeter på Heaven To A Tortured Mind. Albumet innehåller tolv korta låtar och resultatet hade lätt kunnat bli splittrat, men här finns en röd tråd i både produktion och tematik.

Albumet handlar kanske framförallt om passion och både den njutning och det mörker som skapas genom den passionen. På Super Stars sjunger Tumor: “I love you/I hate you/But I need you/Adore you” och låten kan ses som en sorts sammanfattning av albumets tema. Lyriken är stundtals också nästan biblisk, som på Identity Trade: “Pure water from the fire reflects my spirit” och “I saw my first lover clutching a dagger, sunk beneath the water”. Texterna framförs med smäktande sång som sjungs som i en duett tillsammans med de framstående trummorna och den underbart taktfasta basen.

Slutligen måste jag nämna albumets starkaste låt Karosene!. Tillsammans med Diana Gordon lyckas Yves Tumor med något så ovanligt som att skapa en perfekt duett. Diana Gordons röstprestation förtjänar något sorts pris och den gifter sig fint med Yves Tumors djupa röst. Låten är en udda men underbar blandning av gitarrsolon à la Prince och new wave-melodier och resultatet är brilliant. I Kerosene! sjunger Tumor “I could be anything”. Det här är beviset på det, när Yves Tumor återigen har bytt skepnad och skapat ett album som är som ett konstant klimax: intensivt.

Författare:
Saskia Rubensson, Skribent & Redaktör.

Pin It on Pinterest

Share This