RECENSION: Yung Lean – Starz

av | maj 15, 2020 | Framsida Startslider, Ny musik, Recensioner

Starz, smältdegeln för alla de artistiska uttryck som undertecknas Yung Lean.

Det är nästan sju år sedan Jonatan Leandoer Håstad exploderade på internet som Yung Lean med Ginseng Strip 2002. Sedan dess har hans namn växt från internetfenomen till artist, symbol, estetik och musikkonstnär för en alldeles säregen genre.

Samma år, 2013 då allt började, turnerade han tillsammans med producentgruppen Sad Boys genom Europa och nominerades till Årets HipHop/Soul i P3 Guld. Efter detta har Yung Lean släppt musik som ett rinnande vatten. Bara under Yung Lean har han släppt tre mixtapes, en EP, fler singlar än jag orkar räkna och tre studioalbum varpå nya Starz blir det fjärde.

Initialt måste jag erkänna att jag kände en viss skepsis till det nya albumet. Grundat i att en viss mättnad var nådd och oro av vad som väntade mig innan jag klev på det experimentella musiktåget Yung Lean igen. Efter att den första stela bekantskapen var över så var konstaterande klart: Starz är den hållplats som alla vägar tidigare lett fram till. Och det är en vacker och strålande plats.

My Agenda inleder färden och kantas av Leans knarrande rap för att sedan adderas med ännu fler lager av distorderade skall. Låtens hårda tyngd följs genom ett par till låtar på albumet som känns hemmavant och typiskt för Lean.

Min känslofärd tar alltså med en känsla av stark attityd för att sedan bli upplyft till poppande sarkasm med låten Yayo för att sedan åka vidare in i en gripande melankoli med Boylife in the EU. Den sistnämnda hade redan innan, vid singelsläppet, blivit en favorit som nu i sin kontext med resterande album fångar mig på ett helt nytt sätt än vad jag tidigare trott.

”Don’t you want to see the real me?
Thrill me, kill the real me
Thrill me
You’re by my side but are you really with me?”

Texten, de tydliga syntslagen i moll och ett mer naket röstavtryck gör att det känns som jag kliver in i en mer intim zon av Yung Lean än vad jag upplevt tidigare. Resten av albumet bjuder på ungefär samma resa som ovan nämnt; hård attityd, upplyftande poppighet och melankolisk intimitet.

I Starz blandas bitar från andra av hans sidoprojekt så som JL96 och Död Mark som omsätts till en än mer tydlig estetik om Yung Lean som musikfenomen. Med det sagt så osar albumet självsäkerhet med en helt annan pondus än jag tidigare upplevt. Identitetisk trygghet. Det känns tydligare än någonsin om vem Yung Lean är; och det liknar ingen annan.

Författare:
Lili Gustafsson, Skribent

 

Pin It on Pinterest

Share This