RECENSION: Winnerbäck helar hjärtan i ett februari-mörker

av | Feb 11, 2017 | ö, Recensioner

I ett fullsatt rum med förväntansfulla blickar och glada sällskap står publiken inför en afton att minnas. Med tjugofyra konserter bakom sig på hans akustiska turné är det dags för Lars Winnerbäcks tjugofemte, och alla vet vi att den tjugofemte smäller det.

Han kliver upp på scenen tillsammans med sin gitarrist och ljudet från publiken ger honom ett leende på läpparna från första låten till den allra sista. Lasse är till och med nervös berättar han för oss med glimten i ögat. Gitarren i hans famn ger ifrån sig en lågmäld melodi. Publiken tystnar, spotlighten lyser på honom och en vacker stämma som sjunger “Lågsäsong för vågorna som ensamt slår mot klipporna, där ingen ser och ingen hör, det är lågsäsong”. Ett säkert kort att börja spelningen med Lågsäsong, helt klart.

Något händer under Elegi. Kanske för att Lasse berättar en minnesvärd anekdot om hur låten kom till, kanske för att han vågar gå ur sin trygga zon och släppa in publiken eller kanske för att varje ton är sådär träffsäker och svindlande magisk på samma gång. Jag vet inte. Men något händer och vackert var det.

Winnerbäck skriver otroligt underfundiga texter, det är ingen nyhet. Att han spelar sång efter sång, ja det kan bli långrandigt efter ett tag. Speciellt när publiken inte får utrymme att sjunga med när hans akustiska gitarr och sångstämma ekar hela vägen ner till garderoberna på Uppsala Konsert & Kongress. Märklig nog kommer Söndermarken väldigt tidigt under kvällen och som många gånger förut stegrar sig publiken när första tonen utbringar “Så som himlen ser ut en tisdag över skolans kommunala korridorer klockan fyra i oktober”. Det är något med denna låt som får varje Winnerbäck-hjärta att utbringa en skål till den glömda tiden, till ungdomens dekadenta dagar.

Sånger som Ett slags liv, Sysselmannen, En tätort på en slätt, Köpt en bil eller En vän i solen passerar och Lasse står där som många gånger förr. Scenen blir mörk, publiken tystnar nervöst och sedan kommer munspelet fram och då vet vi alla vad som väntar. Till tonerna “Det är inte så långt från Stureplan till Södermalm, ett slott och några gamla hus och nästan tusen år” får publiken att hela sina hjärtan. Jag talar givetvis om Hosianna, melodin som sätter ord på den där hopplösa känslan att vara ingenstans och överallt i livet. För någon har vi nog alla varit där. Lasse skrattar till och talar om att han läst en studie som handlar om att folk som lyssnar på sorgsen musik är empatiska människor. För att sedan konstatera att det sitter bra folk i publiken och han möttes med jubel och stegrade applåder.

Winnerbäck kliver av scenen tre gånger. Varje gång hoppas jag på att ska spela en klassiker, inte vilken som helst, utan Ingen soldat. Men den kom aldrig och det var synd. Istället lirar han en sång som döpt hans senaste album som kom ut i somras, nämligen Granit och morän.

Effekten av en spotlight, en gitarr och ett ackord kan ge större effekt än vad som rimligen borde, för publiken ställer sig upp och någonstans där förstår jag vad allt handlar om. Lars Winnerbäck må spela enstaka ackord men den styrka som finns i hans texter och hur finstämt det låter live går inte att ta miste om. Winnerbäck är heller inte mycket för att prata inför publik men denna fredag en frusen dag i februari bjuder han på extra många anekdoter och det tycker vi om. Absolut, det fanns låtar jag gärna hade sett honom spela men vad gör det egentligen när Lasse bjuder på sitt hjärta? Lasse, du har gjort det igen. Tack för en varm och härlig spelning mitt i denna kalla månad. Detta behövde vi alla.

Relaterade artiklar

Pin It on Pinterest

Share This