RECENSION: Viagra Boys – Welfare Jazz

av | jan 9, 2021 | Artiklar, Framsida Startslider, Ny musik, Recensioner

Med sitt nya album Welfare Jazz visar Viagra Boys en självreflekterande sida och inkorporerar allt fler överraskande element i sin musik.

Stockholmsbandet Viagra Boys har under föregående år både hunnit släppa EP:n Common Sense och bjudit på flera smakprov av Welfare Jazz, albumet som nu har släppts. Ett paket av fluktuerande sinnesstämningar, nya spännande element och en stor dos självrannsakan.

Welfare Jazz kickar igång med en av albumets ledsinglar, Ain’t Nice; en kakofoni av distad gitarr, saxofon-slingor och genom texten målas en roll upp som den självutnämnde antihjälten, vilket också kan ses som temat på hela albumet. Sångaren Sebastian Murphy vrålar gång på gång ut att han ”Ain’t nice” och radar upp anledningar till varför så är fallet. Tankarna förs till bandet kanske mest spelade spår, Sports (2018).

Hittills står Viagra Boys skrivet i pannan på albumet, men några låtar in börjar jag tänka om. Into The Sun kan närmast beskrivas som en feberdröm i slow motion, och med ett sound som mer påminner om något från Tom Waits arsenal snarare än det post-punk fack en lätt placerar Viagra Boys i.

Fler låtar har ett mer experimentellt och något svårplacerat sound än det lyssnaren är van vid. Bluesiga spåret I Feel Alive är ett utmärkt exempel på hur Viagra Boys visar att de inte är så enkelspåriga som en kanske trott – det är en låt som känns mer som den oundvikliga baksmällan än den spritindränkta efterfest som jag vanligtvis förknippar bandet med. Det kanske är det som albumet kan generaliseras till: skildring av konsekvensen snarare än orsaken.

Enligt egen utsago är Welfare Jazz ett album som skrevs när sångaren ”svajade runt i ruinerna av ett längre förhållande och betedde sig allmänt miserabelt”. Och visst är detta något som går att urskilja i texterna, om än ironiskt. Det finns en självreflekterande lyrik som lyser starkt under albumets gång. Skildringen av brustna löften och allmänt kasst beteende är det som textmässigt binder ihop skivan. Jag kan förstå det terapeutiska verktyg som låtskrivande faktiskt är, men ibland känns det manliga narrativet en aning tröttsamt och budskapet riskerar att missuppfattas till en offerkofta för personen som har betett sig illa.

Rent musikaliskt gör saxofonen, spelad av Oscar Carls, flera av låtarna till mer jazziga historier. Ett exempel är det riviga spåret Girls And Boys, en låt som med ett distinkt riff nästan ger ett sug i maggropen.

En aspekt som varit återkommande även för detta album är djuren. Best in Show II är en fortsättning på Best In Show, den intergalaktiska hundutställningen i spoken word-form från debutalbumet Street Worms. Det finns flera djurliknelser en förgäves kan försöka hitta någon djup symbolik i men i en intervju med All Things Loud förklarade Sebastian Murphy att det är så enkelt som att han gillar djur och natur, och kan ibland känna större samhörighet med dem än med människor. Snopet, men på ett sätt befriande opretentiöst.

Just det där opretentiösa är det som kan kännas lockande med Viagra Boys: det är otvunget, opolerat och rått. För trots att Welfare Jazz förvisso är ett mer raffinerat verk än Street Worms, finns det stråk av den osnutna framtoning som musikscenen, enligt min mening, i dag behöver.

Författare:
Alva Bergland, Skribent

Pin It on Pinterest

Share This