RECENSION: Veronica Maggio – Fiender är tråkigt del 2

av | sep 27, 2019 | Ny musik, Recensioner

Väntan är över! Det album som Veronica Maggio gav oss en försmak på i våras är nu komplett.

Den första delen av Fiender Är Tråkigt lovade gott. Maggio experimenterade med olika genrer och uttryck jämfört med vad vi hört tidigare. Den andra delen av plattan följer samma tema. Samtidigt blir helhetsuttrycket mer samlat när vi nu har de båda halvorna sammansatta till en enhet. Det som tidigare kändes splittrat känns nu helt. Med det sagt ger dock denna halva ett lite väl blandat intryck, i alla fall betraktat för sig.

Plattan inleds med den redan släppta singeln som delar namn med skivan. Lyssnaren välkomnas med intensiva stråkar som lotsar en genom det första spåret. En låt om att hålla ihop oavsett vad, att kunna lämna gammalt groll och återförenas i det fina som var.

Titelspåret sätter temat för skivan. Det blir påtagligt i efterhand. Där Hjärtat Satt Förut, bygger vidare på tonaliteten som sattes i den första låten. En känslomässigt tung låt om att gå vidare men samtidigt förlora en del av sig själv. Det märkliga är att den framförs med ett högt tempo i dur. Ett lugnt ös med en ljudmatta bestående av orgeltoner och bestämda trummor leder lyssnaren taktfast framåt under de knappa tre minuterna. Det är definitivt ett av de starkare inslagen på den här skivan.

De tre sista låtarna går i betydligt saktare mak. Rosa Drinkar Och Champagne för sinnesstämningen till sentimentalt nostalgiska tankar som kan infinna sig på småtimmarna efter en sen utekväll. Ljudbilden liknar Little Jinders sound och just det blir i det här fallet en behaglig motpol till de inledande låtarna.

5 minuter och Vilken Sekund som Helst avslutar denna andra del av Fiender Är Tråkigt. Tyvärr bryter ingen av dem riktigt igenom den barriär som krävs för att låtarna verkligen ska flyga. Texterna har ett känslomässigt djup, men musiken faller aningen platt.

Dessvärre blir man, efter att nästintill ha blivit överrumplad av tempot och trycket i de första låtarna, nästan lite besviken över avslutningen. Kontrasterna mellan pop och ballad blir för stora och det är svårt att få ett grepp om helheten. Sedan inser man dock att dessa fem låtar faktiskt inte utgör helheten, utan ska lyssnas på tillsammans med vårens första halva av plattan. I kombination med de fem låtarna blir det övergripande temat tydligt, såväl i text som musik och helhetsintrycket betydligt bättre.

 

Författare:
Maximilian Haglund Holst, Skribent

Pin It on Pinterest

Share This