RECENSION: Vasas Flora och Fauna – Möte med Skogsgardisterna

av | apr 17, 2020 | Artiklar, Ny musik, Recensioner

I Vasas Flora och Faunas nya album Möte med Skogsgardisterna tas vi med på en resa genom den finlandssvenska melankolin. En skarp skildring av vår priviligierade tids stora samhällsproblem – tristessen.

Skogsgardister var namnet på de finska soldater som under andra världskriget deserterade från striderna och gömde sig i skogen. En flykt från fara, men inte nödvändigtvis till en problemfri tillvaro. Vasas Flora och Faunas senaste album Möte med Skogsgardisterna innehåller spår av just detta, men i en ny kontext. Små inblickar i livshistorier där slentrian är sinnesfridens största hot.

Såväl texterna som melodierna präglas av en nedstämdhet. Österbottnisk diskbänksrealism. Det är varken sensation eller katastrof som skildras. Istället är det just den mellanmjölksgrå vardagen som tar plats. Relationer som är svåra att upprätthålla och förvalta. Det blir påtagligt i Vi borde ha stannat på Brändö där Mattias Björkas sjunger om krossade drömmar, hemlängtan och tafatta försök att tända livsgnistan igen. Ett tema som känns igen i flera låtar.

Livet genom ett fönster bryter dock av den röda tråden av livsleda genom att istället ifrågasätta de samhällsstrukturer vi lever i. Strofer som ”Solen lyser blekt. De som jobbar heltid går ju miste om den helt. Allt för ett anständigt levebröd” och ”Om jag bara kunde stanna inne hela dagen, här under täcket vill jag bli” avlöser varandra och skapar motsättningar mellan låtarna på plattan. En viss paradox kan urskönjas i albumet som helhet där såväl ambition som lathet kritiseras. Det är förstås en allmängiltig känsla många kan känna igen sig i – att vilja fly från något obekvämt utan att våga göra något åt det. Ett paralyserande tillstånd där tristess är problemet samtidigt som man själv står i vägen för lösningen i avsaknad av mod eller bara på grund av ren lättja.

Möte med Skogsgardisterna innehåller ingen självklar hit i stil med Leevi & the Leavings eller En invasiv art. Istället är det en finstämd samling av tio stycken miniatyrepos. De akustiska inslagen har blivit fler, melodierna försiktigare. Detta bidrar till att texterna blir särskilt framträdande. Händelser som i flera fall kan betraktas som banala får nu istället allt ljus riktat mot sig. Du skulle inte förebrå mig och Det som skulle hänt i fjol är lysande exempel på detta.

Albumet lämnar lyssnaren med en molande värk i bröstet med en tillhörande insikt om att livet inte blev mer än detta. En lika frustrerande som ofarlig känsla av trygg tristess. Det här är finlandssvensk vardagsmelankoli när den är som bäst.

Författare:
Maximilian Haglund Holst, Skribent

Pin It on Pinterest

Share This