RECENSION: Vargas & Lagola – Åre Sessions

av | apr 28, 2019 | Läsvärt, Ny musik, Recensioner

På sin första festivalspelning ger Vargas & Legola oss ett proffsigt helhetspaket för alla sinnen, byggt på arena-pop polerad bortom intresse. Men det hindrar en inte från att njuta av en fantastisk liveshow.

Duon Vargas & Lagola har främst gjort sig kända som otroligt produktiva och framgångsrika låtskrivare. Salem Al Fakir, som tillsammans med Vincent Pontare utgör duon, är ju nästan ett så etablerad namn en kan ha i svensk pop. Så det är inte helt okända ansikten som döljer sig bakom ansiktsmålningarna.

Efter att ha skrivit välkända låtar till namn som Avicii, Axwell & Ingrosso och Katy Perry har de nu börjat använda sin låtskrivarförmåga till att återigen själva stå i scenens spotlight. Det har resulterat i en otroligt melodiös och städad pop, men med en bredd och slätstrukenhet som inte går att förneka och som inte gör mycket för mig.

Men den här texten handlar inte deras låtskrivarkarriär, utan om deras festivaldebut som liveartister. För de vet i alla fall hur en kan ta med sig den här musiken och lyfta den till en effektfull show. Salem Al Fakir och Vincent Pontare har fattat hur en bygger ett sammanhängande artist- och livekoncept. De klär sig och bandet i en helvit blandning av cowboykläder och black metal-uniform. Det är någon slags hedonistisk vibe med inspiration från ett gäng olika mytologier och kulturer och som antyder starkt om det en är van att förknippa namnet Pontare med.

Musikaliskt är de såklart också en solid akt. Medan senaste singeln Selfish växer till ett smått episkt crescendo drar Salem Al Fakir av ett sammetslent hårdrocksgitarrsolo som sitter som en smäck. Förutom sin egen tonsäkra och skickliga förmåga har de ett band med sig som är välkoordinerade och lägger sista pusselbiten i det proffsiga och arenavänliga popframträdandet som Vargas & Legola är.

Precis som på sitt allra första framträdande på Grammisgalan i år inleds det med rökelse. Och så mer rökelse. Mörka, olycksbådande synthbasgångar och röd domedagsbelysning pausar showen medan Arenans atmosfär fylls på med väldoft. Det är ett effektivt grepp som inte bara ser bra ut, utan också skapar ett extra sinnesintryck. Jag skulle gärna se fler liveartister jobba med doft som estetiskt medel.

På tal om sinnesintryck så är i alla fall ljusshowen i en klass för sig. Här används alla slags ljuskäglor, lasrar och strober du kan tänka dig för att blända.

Och vad kan en säga om publiken? Ja, det är verkligen inte fullt, men folk rör på sig, har kul och verkar vara avslappnade på ett sätt jag inte riktigt sett så mycket av under andra konserter här. Jag kan inte hjälpa att bli glatt överraskad. Det hela är ett oerhört proffsigt helhetspaket av rockig arena-pop som i sig själv polerad bortom intresse men som med en liveshow ändå får en att njuta.

Författare:
Jonas Hallén

Fotograf:
Timothy Gottlieb

Pin It on Pinterest

Share This