Thomas Stenström släppte igår sitt tredje album Rör inte min kompis. 11 låtar innehållandes allt från hetsig pop, skapad för en stökig indieklubb dränkt i glitter, till ballader med enkelt sound om komplicerade känslor. Ett livsnödvändigt album – för alla bräckliga själar som inte hör hemma någonstans, menar Popmanis Erica Frank.

Rör inte min kompis fokuserar, precis som många av Stenströms tidigare låtar, på flykten bort från hemstaden. Den med ärvda känslan av otillräcklighet. Den desperata insikten – om jag stannar, så tynar allt jag är bort.

Något av det finaste med skivan, är den enorma känsloblandningen. Från att inte veta någonting alls, att vara översvämmad av ingenting – till att drömma stort, större, störst och vara omöjlig att decimera. Från max till minimum på ett ögonblick – precis som i verkligheten.

Skivans absolut vackraste låt, Tårar torkar långsamt är ett avbrott från det hyperaktiva snubblandet på stavelser som får en att vilja rusa över motorvägar. Istället beskriver den, med simpla textrader som ”Solen skiner inte längre här. Det är inte ljust nu. Men nånting är på väg” den tröstande hoppfullheten – på ett himla verklighetstroget sätt.
Låtar som Så Så Så Säg är dock motsatsen, men är trots detta guldkorn. Som skapta sekunden efter att en slungats in festens virvel – under ett av alla tillfällen en bildat en enhet med sina vänner och agerat därefter. Som en enda motståndskraftig atom. Det här är inte mitt land (ft. Silvana Imam), en explosion om gränser och järnrör – är såklart också en av skivans bästa låtar, som förtjänar att spelas högt på repeat. Tryckas in i allas huvud.

Stenström påminner fortfarande om Håkan Hellström i stor grad, även om ytterligare influenser av Veronica Maggios första år har smugglats in tillsammans med smått pretentiösa vibbar av Markus Krunegård – särskilt i Kanske just idag. Att det ens är något chockerande, något som får ögonbryn att rynkas ihop och munnar att snörpas – tycker jag är skrattretande. Det tar tid att bli sin egen – och att klandra en artist för att influeras av andra, lär definitiv inte påskynda processen.

Avslutningsvis hoppas jag med hela mitt hjärta – att det här albumet tas emot rätt. Att fokus inte läggs på de stundtals lätt förutspådda texterna – utan på faktumet att Stenström tagit två stora steg framåt. Faktumet att han förtjänar massor av cred, för modiga låtar och fin musik. För trots att Stenström fortfarande ibland är ett utslitet pop fyrverkeri med omedelbara melodier – har han blivit betydligt mognare. Nått nya höjder. Thomas skriker inte bara om rusande rastlöshet, på gränsen till att implodera – utan sjunger även orden som behöver upprepas. Orden som behöver få höras. Om och om igen.

Pin It on Pinterest

Share This