RECENSION: The Smashing Pumpkins – CYR

av | dec 1, 2020 | Artiklar, Ny musik, Recensioner

Smashing Pumpkins experimenterar mot en modernare synth-pop på albumet CYR, vilket resulterar i en annorlunda strömning.

Smashing Pumpkins blev under 1990-talet kanske dåtidens mest representerade band inom den alternativa rock-scenen. Sedan tidigt 2000-tal var bandets originella grupp uppsplittrat och deras storslagna och framgångsrika resa tycktes tvina bort.

År 2018 återförenades bandets originella gitarrist James Iha och trummisen Jimmy Chamberlin på albumet Shiny and oh so Bright, vol. 1/LP: No past. No future. No sun. Nu är de återigen tillbaka med bandets nya album CYR. Ett dubbelalbum som för Billy Corgan står för ett hoppfullt och avvisande i vad som är och inte är möjligt med trohet och som är producerat i hemstaden Chicago.

Förväntan hos bandets mångåriga fans kommer troligtvis bli något utav en oförväntad slagkraft i annorlunda riktning. I jämförelse med Smashing Pumpkins tidigare album, med igenkänning av slagkraftig alternativ rock, är albumet antagligen det mest poppiga som bandet någonsin har producerat, vilket många fans kanske har väntat länge på.

– Jag blev trött på att skapa musik som folk fortsatte berätta för mig inte lät modern. Jag tog istället emot det, och tänkte ”okej, jag ska göra en modern skiva; jag bryr mig inte vad som krävs”, berättar Billy i intervju med NME.

I mer samtidig tidsomställning i musikskapandet har bandet ändå inte lyckats skapa något som representerar deras image. De flesta låtarna går igenom en liknande strömning av en synth-poppig driven formula som ger nostalgisk flashback till radiomusiken år 2006.

Den svävar mot ett 80-tal/2000-tals inspirerat fält, där deras igenkännliga gitarriff saknas till stor del, exempelvis i singeln The Colour of Love, där bandets signatur-melodiska musik istället lutar mot ett synthigt håll med referenser från bandet New Order. Detsamma gäller i låten CYR, som ger en slags poppig 2000-tals version av Kraftwerk.

Trots övergången mot en annorlunda och icke igenkänning genre försöker bandet ändå framföra en hint av deras definierande stil. I låten Wyttch hörs det att bandet vill smyga fram sin identifierande framställning fast i ett mer poppigt framförande, vilket får låten att inte skrika lika högt som deras tidigare rocklåtar, men ändå för fram bandet mot ett annorlunda håll i rätt färdriktning.

Författare:
Whilliam Lindroth, Skribent

Pin It on Pinterest

Share This