RECENSION: The Dip – Nalen

av | okt 9, 2019 | Ny musik, Recensioner

The Dip ger oss änglalik soul och funk och visar att de är ett band som inte förtjänar att förbises.

Om funken och soulens största dygder är tighthet och känsla så är The Dips sju bandmedlemmar änglar som vandrar på jorden. Lägger man till halvgudarna Vulfpecks budord om lågvolymsfunk, att du inte ska behöva vara högljudd för att få publiken att känna välbehag, så gör de The Dip än heligare.

Bandet har en förmåga att genomgående förmedla sitt välljud och sina kroppsrörelser som en enda funkig enhet. Min gamla gitarrlärare brukade kalla såna musiker för musikermusiker. Såna som gör det så professionellt det bara går och instrumenten blott är en förlängning av kroppen. I The Dip har vi ett perfekt exempel på sådana musiker.

Spiderwebs skenar iväg i Evan Smiths barytonsaxsolo som genom ett ritardando slutar i ett slags jazzbreakdown. Det blir alltmer modernjazzigt med utstuderade rytmer i Jarred Katzs trumsolo. Här tar Mark Hunter vid genom att leda oss in i ett suggestivt bassolo. Samtidigt tar blåssektionen en välförtjänt påfyllning av på öl depåerna.

I fantastiska Advertising med att pusha tempot snabbare och snabbare så att Levi Gillis på tenorsax får jobba hårt med sitt fartfyllda solo över Katzs rytmiska driv.

The Dip är förutom musikermusiker också oerhört flitiga låtskrivare som har förmågan att känna av balansen mellan att, särskilt live, sväva iväg lagom mycket in i sina jazzrötter och samtidigt behålla en melodiös, mjuk lättillgänglighet.

Den avslutande Sure Don’t Miss You påvisar att Tom Eddys stämband både håller för skönsång och rivig soul. En riktig änglaröst som hade gjort Otis Redding stolt. Och det gäller nog för resten av bandet också.

Författare:
Jonas Hallén, Skribent

Pin It on Pinterest

Share This