RECENSION: The Cure – Way Out West 2019

av | aug 10, 2019 | Artiklar, Framsida Startslider, Ny musik, Recensioner

I en kavalkad av poserande artister som inte riktigt når fram blir The Cure ett andningsrum.

Ivriga som få går The Cure på ett par minuter innan utsatt tid. De ska också ha bett om att få mer speltid, kända för att aldrig vilja gå av scenen. Och det är väl svårt att vara gosigare än Robert Smith. Han känns lite som en lätt förvirrad men välmenande gammelfaster. Skrattar till lite då och då för sig själv och missar lite ord här och där. Håret mer tuperat för varje spelning. Så ivrig att gå på scen trots en karriär på flera decennier.

Bandet är dränkta i instrument och ljudutrustning. Smith munter medan resten av bandet har en mycket medveten stoisk uppsyn de inte överger. “It’s ridiculous how many times I’ve been here”, säger Robert Smith och försöker uppskatta hur många gånger det faktiskt är men kommer inte fram till en siffra. Han säger att han borde kunna svenska vid det här laget.

The Cure blir en ännu större frisk fläkt än jag räknat med, alla andra framstår som amatörer. De är en av få akter som samlar alla åldrar. Experter på att dra i hjärtsträngarna och det kan inte bli annat än bra när de spelar. De har spelat låtarna så länge, man vet vad man får och ändå är det så bra. Det är påtagligt hur glada alla blir när de börjar spela, särskilt under Friday I’m In Love som blir katalysator till en dansfest.

Efter sista låten som blir Boys Don’t Cry tackar de övriga i bandet och går genast av. Kvar blir en rörd Smith som med handen över hjärtat fortsätter gå över scenen och tacka publiken, uppenbart svårt att slita sig. Men två timmar räcker bra. Nöjdhetsauran från både Smith och publiken blir ett himla fint avslut på dagen.

Författare:
Emma Thimgren, Skribent

Fotograf:
Carolina Mendozza

Pin It on Pinterest

Share This