RECENSION: Tame Impala – Gården

av | jun 6, 2019 | Framsida Startslider, Ny musik, Recensioner

Tame Impala gör en stabil satsning på Gården, men ändå lämnar de en med tanken på hur mycket mer de hade kunnat göra. Det är ett snabbt rus som planar ut i en diffus och såsig psykedelisk massa.

Högt och lågt skakas ihop till ett dynamiskt mischmasch från det att Tame Impala dundrar in på scenen till låten Let It Happen. Folk sätter fart som tokiga från andra änden av festivalområdet, sugs in mot musiken som om bandet var gravitationen själv. Sedan avfyrar bandet fullträff efter fullträff i en magisk låtföljd. Det är imponerande att det ryms så många nyanser inom en så pass nischad genre. Slätt växlas det mellan hårt och mjukt, mörkt och lättsamt.

På scenen dansar en otämjd ljussättning som är en blandning av filmer från privata minnen, Swedish House Mafias lasereffekter och visualiseringarna från de första versionerna av Windows Media Player. Vassa ljus skär häftigt ut över publikhavet och rundas av med söta kattvideos, personer med cowboyhatt i öknen, en leende blondin, skuggan av en fågel, påtända ögon och psykedeliska mönster.

Under Closer ristar Kevin Parker ut gitarrljud på ett sällsynt sätt som bara kan jämföras med de största. Rakt upp och ner står han där, med sin urtvättade tröja, halvhäng på byxorna och skitigt hår, och pumpar ut ren magi. Hans enkelhet är nästan arrogant. Och när låten Elephants börjar spelas blir det galet. Energin i låten och den otroliga basen gör publiken till vilddjur.

Men det blir så småningom tradigt. Mellanpraten är svamliga och publiken förstår inte riktigt vad Kevin Parker menar när han pratar om ankor i parken som bara han kan se eller frågar om det finns eldflugor i Sverige. Till slut avbryter han sig själv och tar ny sats ”fuck it here’s the next song”.

The Less I Know The Better återinför respekten hos publiken. Det är tacksamt att bandet kan briljera med hit efter hit. Yes I’m Changing följs av Eventually, Borderline, New Person, Same Old Mistakes och en slentrian version av Feels Like We Only Go Backwards. Men med hittarna stannar i vad som började i en berg-och-dalbana mellan galen dans och djupa funderingar så småningom upp i en konturlös psykedelisk massa. Det som aldrig fick ta slut börjar att kännas för långt och tankarna är snarare hur bra bandet började än hur bra de faktiskt är i stunden.

Mot slutet blir det däremot något skarpare igen. Basen dras på till fullo och årets fetaste gitarriff får hela publiken att vibrera. Festivalbesökarna lämnas till natten med en kollektiv orgasm och ett starkt minne om hur Tame Impala riktigt glöder när de väl vågar spela hårt, vilt och utanför linjerna.

Författare:
Sofia Ekberg Ekendahl, Skribent

Fotograf:
Elin Strömberg

Pin It on Pinterest

Share This