RECENSION: Spelningarna på Festivalryktens sista fest

av | feb 1, 2020 | Artiklar, Ny musik, Recensioner

Det är januaris sista kväll, Storbritanniens sista timmar kvar i EU och sista dagen innan Sverige kollektivt går in i Mello-dvala. Men framförallt är det Festivalryktens sista fest. Efter ett decennium i musikrapporteringens tjänst är det dags för jordfästning. 

Först på begravningens spelschema är Chez Ali med det vaggande charmtrollet Elias Mahfoud i fronten. Det är mjukt eftertänksamt och nyvaket virrigt på samma gång, med ett egensinnigt soulfullt sound som påminner om Mac DeMarco’s sängkammarmusik.

Scenen förvandlas till en spansk karaoke-färja när Sombras, en argentinsk versionen av Shoreline, dräms av. På ett bra sätt. ¡Otra vez! ropar karaokeledaren och publikens gensvar låter sig inte vänta. Det är just i samspelet med publiken som Chez Alis styrka ligger. Trots att antalet personer på golvet knappt är tresiffrigt, lajvar bandet att de headlinear Glastonbury med ett femsiffrigt publikhav. I mellansnacken regnar hyllningarna till Festivalrykten och när Adore You dånar kokar indiegolvet.

Näst på tur att tacka av festivalhjältarna är, inte lika vokabulära men desto mer Sandviken-vurmade, YAST. Det puttrar av The Cure-inspirerade toner redan från start och lo-fi-kvintetten bjuder på krämiga gitarrslingor. Stundtals är dock komptekniken monoton och släpig, men med det breda röstspektret i låtar som Believes skapas en melodisk helhet. Slow TV-brasan i bakgrunden ger dessutom spelningen ett hypnotiskt skimmer.

Sedan äntrar begravningens huvudakt äntligen scenen. Hemlig Mc Artistsson. När balkandisco-introt dundrar igång är det ingen fråga vem det handlar om. Inte helt otippat, steppar en kaxig Pelle Hellström, också känd som Nordpolen, ut på ett rökigt golv och sjunger om hur hans blod pumpar i oss. Debasers ölklibbiga golv omvandlas till den nedtrampade ängen på Emmabodafestivalen 2013. En sommardag när idén om rökförbud endast var ett embryo, bucket hats fortfarande var inne och Nordpolen rev av en mästerlig spelning. Indieluggen är inte längre kvar, annars är det mesta sig likt. Han spelar med samma passiva aggressivitet och klubb-vrede. Och den ikoniska bakgrundsdansaren är fortfarande en del av showen. I hängslen studsar han runt på scen, likt en hardcore-jympaledare.

I strumpor virvlar Pelle Hellström oefterhärmligt runt till John Travolta och avslutar sedan med briljanta På Nordpolen. Det känns lite snopet med endast tre låta, men samtidigt är det tio minuter långa setet fulländat och speglar Nordpolens oklara image. Inget känns slentrianmässigt och den avskalade champagnehousen blir ett värdigt avslut för Festivalrykten.

Vila i frid och hälsa Kurt Cobain.

Författare:
Matilda Rånge, Skribent

Pin It on Pinterest

Share This