RECENSION: slowthai – Debaser Strand

av | nov 1, 2019 | Framsida Startslider, Ny musik, Recensioner

Med debutalbumet Nothing Great About Britain i ryggen intog slowthai Debaser Strand under slutspurten av Eurovision-turnén. Under blott en timmes tid levererade han en intensiv, men även intim show som tydligt visade varför slowthai är ett av de hetaste namnen just nu.

Debaser är på gränsen till att vara slutsålt när Tyron Kaymone Frampton, som han egentligen heter gör sitt första gig på svensk mark. Till ingens överraskning är majoriteten av publiken ung men ut längs de mörka väggarna finner vi människor av alla åldrar som ej kunnat motstå frestelsen att få uppleva glädjeruset som slowthai framkallar under sina spelningar.

När klockan slår 21 äntrar slowthai scenen. Trots att den lilla lokalen redan är kvav och upplagd för ett flertal syrebristrelaterade svimningar envisas han med att bära sin svarta ushanka på huvudet. Hans första ord går knappt att tyda från där jag står men resten av publiken hurrar välkomnande i respons. Titelspåret på albumet Nothing Great About Britain inleder kvällen, bland slowthais repertoar är den här låten jämförelsevis mer tillbakalutad men det hindrar inte den mest upprymda skaran från att dra igång en moshpit.

Övergången till Drug Dealer gör att stämningen klickar rätt med den rådande moshpiten. De hotfulla stråkarna och det aggressiva beatet bidrar till mer gruff och energi vilket uppskattas av slowthai men nu vill han att publiken verkligen ska visa vad Sverige går för. Hans önskan blir lag och en måste snabbt flytta fotfästet för att inte ramla när folk backar för att skapa en tom cirkel mitt bland folkmassan – det är dags för en circlepit.

slowthai ger knappt några instruktioner under kvällens gång och ändå blir jag fullständigt tagen av hans makalösa sätt att interagera med varenda person i lokalen. Sättet han ter sig på bryter ner barriären mellan scen och publik, vi känns inte särskilt olika utan snarare är vi alla i symbios.

Många ser nog upp till honom men trots den maktpositionen går det inte att finna ett knyst av hybris. Han är jordnära, äkta och full av kärlek. Han visar upp sidor som många kan relatera till och därför blir han mänsklig – det finns ingen “perfekt image” att upprätthålla. Ett exempel är hans kroppsspråk och ansiktsuttryck, till och från kan det se groteskt och aningen motbjudande ut men i samma stund är det fängslande, underhållande och en stor del av hans charm.

Något annat som är groteskt men även charmigt är slowthais – i brist på bättre ord – maskot Woioii the Crack Rabbit, en hybrid av människa och kanin med stora röda ögon och dålig tandhygien. En karaktär som passar rätt in när Psycho börjar ljuda genom högtalarna och dränker oss i ångestfylld skräckfilmsmusik. Det som sker nu är en total urladdning. Woioii och en limegrön neonman surfar över publiken, dj:n gungar i ljusriggen och slowthai förlorar plagg efter plagg.

Inglorious är en tydlig publikfavorit, slowthai har numer gjort det till en rutin att bjuda upp någon på scen för att rappa Skeptas verser och ikväll föll den turen på Diego. Den högintensiva energin som har rått vänds upp och ner när Northamptons Child står på tur. slowthai går av scenen och mot publikens centrum, han ber alla att sätta sig ner och från min plats kan jag inte se någon som vägrar hans begäran. Under tre intima minuter sitter han tillsammans med oss på golvet och skildrar sin svåra barndom, det är fin stund som återigen visar vilken ödmjukhet han besitter.

slowthai säger farväl med låten Doorman som är ett ljuvt exempel på vad punk kan vara år 2019. Avklädd till ytterligheten står han nu bara i sina kalsonger, syret är slut och det enda vi kan andas är avdunstat svett. Det ultimata kaoset sker nu. De circle pits som uppstått tidigare kan inte jämföras med storleken på denna, någon får en riktigt otrevlig smäll när en av crewmedlemmarna dyker ut över folkmassan, person efter person tar sig upp på scenen. slowthais blick skriker skräckblandad förtjusning och möjligtvis tänker han till nästa gång innan han ber om att få se vad den svenska publiken verkligen går för.

Författare:
Jacob Starkenberg, Skribent

Fotograf:
Alexander Bladh

Pin It on Pinterest

Share This