RECENSION: Skator – År

av | aug 24, 2020 | Artiklar, Ny musik, Recensioner

Drömlikt, säreget och poetiskt träffsäkert på Skators nya album År.

Japanska flöjter, kryptiska och likväl klara texter, raka melodier men med oväntade vändningar; vad är det Skator egentligen har skapat? I en text inför skivsläppet lovordar musikerkollegan Mattias Alkberg: “‘År’ är en av de bästa svenska skivorna någonsin. Den liknar inget och är sig själv nog.”

Förväntningarna är höga när Lina Högström, eller Skator som hon kallar sig, släpper sitt andra album sedan albumdebuten med Vita kalla för sju år sedan (2013). Och visst blir förväntningarna till stor del infriade. År är på många sätt en storartad skiva där texterna är albumets allra största bragd.

Albumet handlar om tid, och texterna rör sig med en poetisk träffsäkerhet mellan sömmarna i vardagen, som i vackra Åhléns där en berättelse om ett möte skildras. Eller som i Medan giftet verkar, där frågor ställs kring livets cykel och skapelse: “Hur vet man vilken färg det verkligen är? Och vem har gått och vattnat allt fjolårsgräs? Hur länge sedan var det jag trampade? Hur kan det rulla fortfarande?”

Musiken är svår att fånga in i genre eller jämförelser, Skator är säregen men här finns referenser till folkmusik, Björks orkestrala arrangemang, Frida Hyvönen, Joni Mitchell, psykedelika, och så vidare. Det är likväl rakt och tillgängligt, samtidigt återkommer ständigt överraskande moment där melodin aldrig blir förutsägbar. Därigenom växer också albumet för varje lyssning när nya detaljer i arrangemanget uppenbarar sig och slår rot i en.

Som på vackra Nyårsballad där texten, som kan liknas vid en stämningsfull kortnovell, skildrar ett nyårsfirande som speglas i musiken: “några börjar dansa” sjunger Skator samtidigt som pianoarrangemanget ökar i takt. Eller Himlakroppar, där arrangemanget vackert samspelar med texten mellan crescendo och diminuendo. Varenda ton och textrad verkar genomtänkt, men musiken ger ändå inte intrycket av att vara övertänkt eller stelnackad, utan snarare intuitionsstyrd.

Skators röst och frasering är säregen, och det är troligtvis ett fall för parollen “antingen älskar man den, eller så hatar man den”. Oavsett vilken sida en står på är det svårt att inte drabbas av År och dess träffsäkra, och ofta mycket vackra, texter. Allra bäst blir det ändå när Skator blir mer fartfylld som på Svart, brunt, gult och Medan giftet verkar som bryter av ett album som annars hade riskerat att bli alltför moloket.

Författare:
Saskia Rubensson, Redaktör

Fotograf:
Selma Grönlund

Pin It on Pinterest

Share This