RECENSION: Sarah Klang – Gröna Lund

av | maj 12, 2019 | Framsida Startslider, Ny musik, Recensioner

Sarah Klang välsignar Grönan med sin storslagna röst. Att inte bli rörd in i minsta lilla cell är en omöjlighet.

Det finns inte ett ont ord att säga om Sarah Klangs musik, och hade det funnits det hade hennes röst ändå gjort en så mållös att man inte hade kunnat yttra det. Men när Sveriges bästa röst kliver in på scenen är det framför en ovärdigt liten publik.

I det opålitliga vårvädret porlar hennes röst ut i solnedgången. Hennes röst når dimensioner som inte fastnar på inspelning, som måste upplevas live. Det är oerhört stämningsfullt. Hela bandet är sedvanligt helt klädda i vitt och Sarah skrider in i det varma ljuset i en matchande lång spetskreation.

Fastän vi inte är i ett slutet rum omsluter hon hela publiken i en kokong med sin röst. Det är omöjligt att inte bli berörd. Det är omöjligt att inte gå itu när hon staplar hjärtesorg på hjärtesorg. Hon har en sån där “hon sjunger bara till mig”-kvalité, även när en befinner sig i ett stort publikhav.

Det är så effortless men ändå så kraftfullt. Eller snarare, hon får det att se effortless ut. Det är utomjordligt vackert när Sarah sjunger med en lungkapacitet som tycks vara från yttre rymden. Ett inferno av wailningar och vibrato som slingras runt de lidelsefulla orden.

“Jag tycker det är okej att skriva töntiga låtar” säger hon. Och visst är det smäktande på nivåer av framsidan till en romancebok, sörjande klagovisa från en prärie chic kvinna som sitter med en ros i ena handen och blickar ut i fjärran efter sin frånvarande cowboy. Men det är ju också det som är poängen. Powerballader som lyckas vara lika storslagna som intima. Även när kärleken är lycklig svider och skaver den. Som Dolly Parton, but make it emo.

Hon spelar också låtar från det kommande albumet, som inte sett dagens ljus än. Att kalla det lovande hade varit en underdrift. Också en avskalad version av den oerhört sorgsna Mind som är konsertens bästa.

Det hela avslutas starkt med Lover och den väcker applåder som inte vill sluta trots att vädret nu är under vilja vara ute-nivåer och det önskvärda för utomhuskonserter i maj. Ska jag säga något dåligt så är det att det tar slut för fort. Konserten är strax under en timme och det är inte tillräckligt. Det tycker inte resten av publiken heller som inte vill slita sig när hon slutligen lämnar scenen.

Författare:
Emma Thimgren, Skribent

Fotograf:
Frank Holm

Pin It on Pinterest

Share This