RECENSION: Robyn – Sjöhistoriska 2019

av | aug 18, 2019 | Artiklar, Framsida Startslider, Recensioner

Robyn levererar en storslagen final på sommaren och sin egen endagsfestival. 

Att det varit en lång dag av köer och kaos märks inte på den massiva publiken som snällt står och väntar på Robyn framför scenen. Dagen har fyllts av artister och DJs som handplockats av Robyn, och kanske i ett försökt att främja dem eller undvika publikstockning har man inte velat gå ut med vilken tid Robyn ska spela. Märkligt med tanke på att det är uppenbart att de flesta är där enbart för att se henne.

Samtidigt som jag kan uppskatta att hon gör sin spelning på det här sättet eftersom det på något sätt känns närmare, och hennes grej är väl knappast att sälja ut Friends Arena, är det uppenbara logistikproblem och trots antal sålda biljetter så verkar man stå handfallna inför publikstorleken.

Det är verkligen proppfullt och relativt till publiken är scenen rätt liten och många klagar över att de inte ser. Arrangörerna måste ju ändå fattat att det skulle bli rusning. Särskilt eftersom Robyn inte spelar i Stockholm särskilt ofta och att den senaste spelningen var hemlig.

Vid 22 böljar rök ut tjockt över publiken och Robyn träder äntligen in på scenen. Röken får sällskap av en avancerad lasershow. Det är maffigt och svulstigt och alla synonymer till det. Regnet börjar strila när mörkret lagt sig och bryter av laserstrålarna så att det ser ut som att de glittrar. Förväntan från publiken ligger lika tjockt som röken.

Det är uppenbart en extremt genomtänkt konsert, men det förhindrar inte att hon stundtals tappar publiken när hon försvinner in i ett psykedeliskt elektrorave, det är lite för futuristiskt för en publik som kommit redo för allsång. Det är tydligt att publiken vill ha det bekanta.

“Stockholm är ni där? Stockholm är ni hemma eller?”, säger Robyn och försöker få igång allsång till en låt som få verkar kunna.

Men så när Dancing On My Own börjar åker alla telefoner genast upp i luften och stämningen fullkomligt lyfter. Allsången är så kraftfull att all musik pausas i refrängen och publiken låter minst lika högt som bandet.

“Jag vet inte vad jag ska säga till så här många personer. Men jag är jätteglad att ni är här, på riktigt. Det är skönt att vara hemma. Jag hoppas att det inte låter töntigt men det är rörande att ni är här för att se oss spela, jag är jättetacksam för det. Jag hoppas att ni har haft en bra dag”, säger Robyn utan att adressera dagens tidigare strul.

“Det här är vår sista spelning för i år, så det är en viktig spelning för oss”, säger hon och tar en lång stund till att tacka alla inblandade.

Robyn väljer att avsluta med två mindre kända låtar, Human Being och en remix av Who Do You Love. Det är lite märkligt att inte avsluta med en större låt men Human Being är väldigt stämningsfull i höstmörkret.

Trots partier med mindre gensvar från publiken är Robyn ett proffs rakt igenom. Hon vet verkligen hur man tar en publik. Konserten blir hela två timmar lång och Robyn får med precis allt det man önskat. Hon kör till och med en version av Don’t Fucking Tell Me What To Do, vilket jag inte hade räknat med.

Hon avslutar allt med att slänga ut pussar till publiken och springer av scenen med ett sista tack. Robyn är en lindring på den nalkande höstångesten och publiken är återigen tillfreds.

Författare och fotograf:
Emma Thimgren

Pin It on Pinterest

Share This