RECENSION: PHOENIX – POPAGANDA

av | Sep 2, 2017 | Artiklar, Recensioner

Phoenix avslutar fredagskvällen på Popaganda med fransk bravur.

Franska Phoenix spelar kvart i tio på fredagskvällen. Det är nu becksvart och rätt kyligt ute och förutom en dimhöljd måne kommer belysningen främst från den stora scenen. Det är nämligen värt att nämna ljuset först, eftersom Phoenix ljussättning och scenisk set-up sticker ut på festivalen. De sex männen står på scen med en sorts gigantisk glasskiva bakom sig som dubblerar deras avbilder och ljus. Under spelningen projekteras även bakgrundsbilder – från stjärnhimlar till solnedgångar – och ja, det förstärkte intrycket mer än jag vill erkänna; det gjorde Phoenix framträdande mer konceptuellt.

Bortsett från ljusshowen, höll sig Phoenix bra på scen med sina tjugo år på nacken. Och sin rutin som sex skivor fört med sig, tar de med på scen. De är självsäkra och samspelta, trots att sångaren Thomas Mars försiktiga röst ibland skär sig. Men, kanske är just hans mjuka och lite pojkiga röst och framtoning som också är själva kärnan i Phoenix, och en essentiell del av indie-paketeringen.

Bandet vinner framför allt på sin genre-blandning, ett potpurri av disco, pop och rock. De inspelade låtarna kan verka lite väl lika varandra i min mening, men live blir låtarnas egenart mer förstärkt. Dessutom har de fler “hits” än vad många omkring mig verkar ha lagt märke till då jag under festivalens gång hört denna mening upprepas mer än en gång: “Men vad har Phoenix egentligen gjort för låtar??!”.

Phoenix får med sig publiken i äldre hits som spelades frekvent på indieklubbars golv kring tidigt 200-tal, som 1901, Tryin To Be Coo l och Lisztomania . Därifrån spelar de givetvis även mer relevanta låtar från årets flerspråkiga platta Ti Amo . Däremellan kör de en interlude som leder upp till A Long Distance Call och Fior Di Latte där han får publiken att svänga med armarna högt upp i luften; det lärde han sig från artisten Prince, berättar han stolt.

En spelning som lätt hade kunnat bli slätstruken, växer under kvällens gång och roligast är ändå avslutet när basgången till Ti Amo l igger på repeat och sångare Thomas Mars stage-divar och flyter ovanpå publiken. Han blickar ut över folkhopen och utropar ett “Thank you, tack” med fransk brytning. Tack själv, svarar publiken genom att fortsätta att hoppa till Ti Amos eviga basgång.

Författare: Saskia Rubensson

Fotograf: Elin Strömberg

Pin It on Pinterest

Share This