RECENSION: Phoebe Bridgers – Punisher

av | jun 20, 2020 | Artiklar, Ny musik, Recensioner

Phoebe Bridgers andra album Punisher är enerverande fint komponerat, men rymmer få andrum från det gastkramande melankoliska.

Bridgers musik borde komma med en varningsskylt. Känsliga lyssnare varnas. Det är svårt att inte bli illa till mods av den, men på ett bra sätt. Det är en vacker känslomässig pärs. Olycksdiger existentiell ångest, bäddat i atmosfärisk indie.

Det är musik som kräver koncentration, eftersom det är så mycket intryck att ta in. Och när Phoebe väl fått den, dränker hon dig obarmhärtigt i sin spröda stämma som dryper av melankoli. Bridgers musik är den tonala representationen av en klump i halsen en obehagligt oändlig sommarkväll. “I’ve been playing dead my whole life, and I get this feeling, whenever I feel good, it’ll be the last time”, sjunger hon i I See You.

Bridgers säger i en intervju med Rolling Stone att hennes första möte med en idol var karaktären Ior från Nalle Puh, och det känns nästan för passande. Ior, och så en stänk av de andra förebilderna Joni Mitchell och Elliott Smith, som hon tillägnat titelspåret Punisher. En låt om att det är bättre att inte möta sina hjältar.

Albumets pärla Garden Song gästas av hennes turnémanager Jeroen Vrijhoef. De flesta låtarna har någon gäst, däribland tidigare samarbetspartners som Julien Baker, Lucy Dacus och Conor Oberst.

Det kommer inte som någon överraskning att albumet skrevs under en deprimerad period. Och även om albumet vid sitt slut har fått någon slags upplösning i I Know The End, har det en alldeles för hög densitet och den bittra eftersmaken lämnar aldrig.

Även om det inte direkt var en munter representation av Bridgers på förra album heller, var soundet mer lättsmält och inte lika djuplodande. Det drog också mer åt folkmusik. Å andra sidan är det nu både mer välutvecklat och varierat, med surrealistiska textrader som envist ekar kvar. Trots att Bridgers själv gång på gång påpekar att alla hennes låtar låter likadant, och att hon helst håller sig i samma tonart, har hon kanske blivit bättre på att dölja det.

Författare:
Emma Thimgren, Redaktör

Pin It on Pinterest

Share This