RECENSION: Patti Smith – Stockholm Waterfront

av | jun 23, 2019 | Ny musik, Recensioner

Det är en inspirerad Patti Smith som ingjuter hopp i Stockholm. Livskraften är så påtaglig att den går att ta i under hela kvällen i revolutionens namn.

Patti intar scenen helt självklart och slår sig till ro med ena bootsprydda foten på en högtalare. Snuset spottar hon sedan ut mitt i en låt. Hon flätar sitt hår när det blir för varmt på scenen och säger “I’m my own personal hairdresser”. Trots att hon är 72 år fyllda är hon tveklöst coolast i existensen.

Smith säger att hon är glad att vara tillbaka på ett sådant sätt där man verkligen känner att hon menar det hon säger. Konserten inleds med lite mindre välkända låtar vilket leder till en försiktig start. Jag kan nog också tämligen säkert konstatera att de flesta som är på konserten lyssnade som mest aktivt för 40 år sedan, när Patti var på sin karriärmässiga peak.

Det är en intim teaterliknande känsla, Waterfront känns mer som en salong än en plats för konserter. Hela publiken sitter ner tills Smith vrålar till “come on people” och viftar energiskt med armarna, då blygsamma nickningar snart blir till euforiska applåder som blir till en publik som inte vill sätta sig ner igen. Fler och fler i den medelålderstunga publiken ställer sig upp och förblir stående.

Just valet att boka in henne till en salong med enbart sittplatser känns som ett misstag. Hon är långt ifrån obekväm med att stå i centrum, men just en publik som stilla sitter och iakttar verkar hon inte helt nöjd med. Hon ber till och med teknikerna slå på lamporna över publiken så att hon kan se alla. “I mean, you don’t mind do you, the only reason you would mind is if you were hiding from the law” säger hon och skrattar sådär pillemariskt.

Mot slutet när hon kör sina största låtar som Because the night och Dancing barefoot kommer det igång ordentligt, och något i Smith tänder till ordentligt. Hon knyter näven i luften och skanderar om att använda sin röst, att ta till handling. Hon ingjuter liv i publiken och har livsgnista så att det räcker åt varenda en. Smith är ett psykedeliskt punkrock-inferno, en orkan av ord där vartenda ett är så genomtänkt och har sån bakomliggande slagkraft.

Smith dedikerar låten My Blakean Year till Greta Thunberg och hennes kamp. “Greta makes me wish i went to school. She’s inspiring millions of young, and ancient, people all over the world”, och Patti visar upp en glöd som vi nog kan tacka Greta för.

Att ha framfört dessa låtar år efter år i stad efter stad och ändå få det att låta som att det är första gången orden lämnar hennes läppar, med sådan emfas av revolt, att vara så genuin och närvarande och behålla en sån vitalitet efter en karriär på 52 år är helt jävla enastående. Det enda som tar bort något från stämningen är att så många som hälften av låtarna är covers och två av dem sjunger inte ens Patti, men med hänvisning till ovan nämnda karriär på 52 år är det väl inte konstigt att hon behöver ta en paus.

People have the power avslutar konserten och hon går ut med orden “don’t forget it, use your voice. Thank you everybody, I had a great time” och det är med ett enormt leendet som hon fotar publiken lika ivrigt som om det vore första gången hon stod på scen, innan hon lyckligt går av scenen och lämnar en bländad publik.

Författare:
Emma Thimgren, Skribent

Fotograf:
Carolina Mendozza

Pin It on Pinterest

Share This