RECENSION: Nick Cave and the Bad Seeds – Ghosteen

av | okt 5, 2019 | Framsida Startslider, Ny musik, Recensioner

Smärtsamt vackert när Nick Cave tampas med sorgen på Ghosteen.

Innan jag börjar lyssna på Ghosteen möts jag av albumets kitschiga omslag som påminner om de utopiska bilderna i Jehovas vittnen-broschyrer. Det drömlika omslaget kan tänkas stå som ett förkroppsligande av en återkommande rad på albumets sista låt Hollywood:  “Waiting for peace to come”. Ghosteen är ett sorgeepos, fyllt av tyngd och mörker, men det finns också just en glimt av ljus, ett hopp och längtan efter något bortom den bottenlösa sorgen.

Likt förra albumet Skeleton Tree är Ghosteen ett album som bearbetar sorgen av Nick Caves tonårige sons plötsliga död. Nick Caves poetiska texter ackompanjeras av långsamma och ofta grandiosa, nästintill sakrala arrangemang. Det är intimt, gripande och stundtals svårt att lyssna på när sorgen är så allomfattande i varje textrad, varje ton, varje millimeter av Ghosteen.

Texterna står i centrum när Cave tampas med existentiella frågor om livets mening i en värld där meningen verkar vara utslocknad och gud, eller livet, har svikit. Hur hanterar man ödets nycker? På Fireflies sjunger, eller snarare berättar, Cave: “We are fireflies trapped in a little boy’s hand/And everything is as distant as the stars” och “Nothing can be predicted and nothing can be planned”. Genom träffande poesi talar Cave om det allra svåraste.

Kanske är det genom att försöka upprepa ett mantra om kärleken som sorgen kan bli någorlunda hanterbar. På Leviathan upprepas raden ”I love my baby and my baby loves me” krampaktigt, som om andra ord vore överflödiga, som om genom att upprepa det tillräckligt många gånger skulle mörkret förtvina.

Jag skulle kunna citera varje textrad på Ghosteen, men det är också detaljer i de musikaliska arrangemangen som gör albumet till en storartad upplevelse. Som i Night Raid, där de mjuka synthackorden låter som kyrkklockor som stundtals slår i disharmoni och låter både illabådande och skavande. Eller som i albumets allra vackraste låt Bright Horses, där melodin – som sjungen av en änglakör – står i kontrast till textrader som: “The fields are just fields and there ain’t no lord”, vilket blir fullkomligt hjärtekrossande.

Nick Cave beskriver albumet som en “migrating spirit”: “The songs on the first album are the children. The songs on the second album are their parents. Ghosteen is a migrating spirit.” Orden är gåtfulla, men kanske syftar det på att de döda lever kvar omkring oss. Varje textrad på Ghosteen är poesi för själen, och även om texterna dryper av sorg och smärta, finns det glimtar av ljus i det becksvarta mörkret.

Författare:
Saskia Rubensson, Redaktör och skribent

Pin It on Pinterest

Share This