RECENSION: Mumford & Sons – Ericsson Globe

av | maj 22, 2019 | Artiklar, Framsida Startslider, Recensioner

En tisdagskväll i maj intog bandet som gjort engelsk folkmusik populärt Globen. Mumford & Sons Stockholmsspelning gav det mesta en publik kan önska.

En fyrkantig scen hade byggts upp i mitten av publikhavet och bandmedlemmarna stod på olika ändar, så att alla kom närmare dem när de spelade. Antagligen var det ett försök att göra en stor arenaspelning mer intim, vilket fungerade ganska bra. Att de känns närvarande på ett väldigt genuint sätt på scenen hjälper också till med det.

Marcus Mumfords röst är felfri och stark och låtarna är ännu starkare live än inspelade. Musiken pendlar mellan att balansera på några enkla toner från ett instrument och att kräma på med full styrka så att taket nästan lyfter. Just det är bandets styrka, publiken hoppar som galningar under Tompkins Square Park men skapar ett vaggande hav av stjärnor med hjälp av tändare och lamporna från sina mobiltelefoner under Believe.

Believe var för övrigt en av kvällens bästa nummer, tillsammans med Ditmas. Under Ditmas sprang Marcus Mumford ut i publiken, upp för läktaren och klättrade upp på en stång under det starkaste partiet, med en röst som ändå inte var i närheten av att spricka. Efter det sprang han ner i publiken och tog ett varv bland sina fans innan han återvände till scenen.

Under extranumren var det förbjudet att applådera, skrika eller vissla. Bandet samlades nämligen kring en enda mikrofon och spelade en medley av som bestod av bland annat Only Love och White Blank Page.

Låtarna som spelades under kvällen var en väl avvägd blandning från alla bandets album. Det kändes som ett klokt beslut med tanke på att de har producerat så mycket bra musik genom åren. Den senaste skivan är bra men det var tur att de bästa låtarna från förr inte behövde kompromissas bort.

Författare:
Felicia Lotsander, Skribent

Fotograf:
Frank Holm

Pin It on Pinterest

Share This