RECENSION: Mogwai – As The Love Continues

av | feb 23, 2021 | Artiklar, Framsida Startslider, Ny musik, Recensioner

Det tionde studiealbumet från Mogwai innehåller såväl otroligt fina ögonblick som ett par rejäla snedsteg.

Som album betraktat är As The Love Continues dessvärre inte speciellt lyckat. Det är spretigt och osammanhängande. I intervjuer inför albumetsläppet pratar bandmedlemmen Stuart Braithwaite om vikten av att försätta sig själva i obekväma situationer och hur de tillsammans med producenten Dave Fridmann (kanske mest känd för sitt briljanta arbete med The Flaming Lips) aktivt har arbetat med att undvika att falla ned i en förutsägbarhet. Istället för att eftersträva en naturlighet tycks de ha strävat efter att streta emot och göra motsatsen till det förväntade. Det är ett risktagande som dessvärre inte tycks ha fungerat.

Efter en ändå helt alright instrumentell inledningslåt kommer albumets första snedsteg: Here We, Here We, Here We Go Forever. Nej, titeln till trots är det ingen fotbollsramsa, även om det rent musikaliskt är på ungefär samma nivå. Det är framför allt en obegriplig användning av en vocoder som gör låten i praktiken olyssningsbar. Den har typ samma vokala konstnärliga höjd som röstförvrängningen som användes i La casa de papel på Netflix.

Sedan följer en hyfsat bra men aningen stillastående synthig instrumentell låt i Dry Fantasy. Innan albumets absoluta höjdpunk: Ritchie Sacramento. Herregud vilken låt! Otrolig nerv och energi och skärande gitarrer som faktiskt hör till de bästa jag någonsin hört av Mogwai. Sången är naturligt lo-fi och alldeles självklar. Sådan otrolig kontrast mot de inledande tre låtarna.

Sedan följer en rad basic låtar som varken bländar eller förargar. Enda egentliga misstaget är Ceiling Granny som känns alltför generiskt rockig utan att egentligen utvecklas eller introducera några direkt intressanta aspekter. Det låter som en random outtake från No Age. Den följs dock upp av trevliga Midnight Flit som med sina rätt lyckade orkestrala inslag väger upp. De tre avslutande låtarna är också hyfsat okej.

Det är dock svårt att skaka av sig känslan av frustration. Young Team är en av mina favoritskivor någonsin med sin hjärtskärande skönhet och yxiga intensitet. As The Love Continues känns i kontrast förvånansvärt osäker och splittrad. Även om jag är otroligt glad över Ritchie Sacramento.

Jag hoppas att Mogwai framöver kan göra sig av med känslan över att behöva slingra sig och göra sig själva oförutsägbara. Även om jag naturligtvis unnar dem att experimentera och uttrycka sig på det sätt som de själva behagar.

Författare:
Alexander Andrén, Skribent

Pin It on Pinterest

Share This