RECENSION: Mando Diao – Cirkus

av | okt 23, 2019 | Artiklar, Framsida Startslider, Ny musik, Recensioner

Mando Diao tog plats på scen ämnade för att blåsa omkull sin publik direkt från start. Det gavs klara besked om var bandet står och vill positionera sig i dag. Något som älskades av ett fullsatt Cirkus.

I dagarna släppte Mando Diao albumet Bang som har tolkats likt ett försök att hitta tillbaka till grunderna, garagerocken och kanske till och med det första albumet. Efter utsvävningar och experiment på ovana vatten är det nu den naturliga rocken som gäller för bandet och den här konserten låg helt i linje med dessa ambitioner.

Utan att säga ett ord inledde Mando Diao med låten I Was Blind. Med ett avgrundsvrål från Dixgård och gitarriff som ackompanjerades av publikens taktfasta handklapp sades det att nu åker vi. Och vilken åktur det blev. Tonen var satt för kvällen, vilken skulle bli en i rockens tecken.

Därefter följde ytterligare låtar på samma melodi med korta mellansnack. Bland annat ”Vi känner friheten rusa, brinner den inre elden eller är den släkt?” inför One Last Fire och ”frihet i en liten ask” inför Get Free. Det var inte direkt något scensnack som kommer gå till historien, men det var inte heller därför Mando Diao hade dykt upp.

Inför låten Dancing All The Way To Hell vek Dixgård upp sin krage mot öronen. Frontfiguren som för övrigt var helt klädd i svart och detta i kombination med det återkommande röda ljuset på scenen gjorde konnotationerna till karaktären från helvetet fulländade. Det var också efter denna låt som publiken skanderade ”Mando” i väntan på nästa låt för första gången under kvällen.

Dock drogs tempot här ner med stillsammare Ringing Bells följt av kärleksballaden How We Walk. Denna lugnare paus var dock möjligtvis nödvändig, men det var inte här som konserten nådde sin kulmen.

När Mando Diao sedan återgick till rocken var det märkbart hur ståplats hade blivit danssugna. Med Shake kom en av tre höjdpunkter rent stämningsmässigt. Under framförandet rådde det allsång och efteråt var jublet som så att man väntade sig att få höra publiken ropa ”en gång till”.

Vad beträffar Strövtåg i hembygden som presenterades av stockholmaren i Borlängebandet blev det en liten krock. Den fina, rörande visan framfördes enligt kvällens tema i en något mer rockig tappning, vilket tyvärr inte gjorde den rättvisa.

När Gloria spelades sjöngs kvinnonamnet så högt av publiken att det hördes till Gröna Lund, något som Dixgård dock inte ville nöja sig med. Han friade till publiken och bad den skrika Gloria, varpå låten spelades ytterligare ett varv. Här kokade Cirkus.

Kvällens allra sista låt, och också den bästa, blev efter Dixgårds ord: ”en avslutning är alltid en början”, Dance With Somebody. Detta var kvällens klimax då även sittplats ställde sig upp och läktarna började gunga. Även denna låt spelades ett varv till efter lite Freddie Mercury-lek med publiken. Samtliga närvarande sjöng med och när låten var slut var det som om publiken, helt adrenalinstinn, skyndade sig ut för att komma till närmsta dansgolv. Det är bara så synd att konserten var på en tisdag, vilket verkligen glömdes bort.

Författare:
Markus Hällje, Skribent

Fotograf:
Carolina Mendozza

Pin It on Pinterest

Share This