RECENSION: Mac Demarco – Way Out West

av | Aug 13, 2017 | Artiklar, Läsvärt, Recensioner

Stage-diving, cigg och sprit – en helt vanlig men ändå ovanlig Mac Demarco spelning under fredagssolen på Way out West-scenen.

Mac Demarcos musik har fått den sköna benämningen ”slacker-rock”, själv kallar han det ”jizz-jazz” och vad det än kallas, är det behagligt att lyssna på. Allting är liksom mjukt med Demarcos ljudbild: de flummiga syntharna, gitarr-solon som verkar tagna från en annan värld och hans röst som är skön. Det är inte ofta jag kallar en röst för skön, men den är faktiskt det. Inte storslagen, men behaglig.

Det är halv fem på eftermiddagen och solen brassar på. Kanandensaren Mac Demarco är taggad och han visar det. Med en Jameson-whiskey som sällskap och klädd i sina vanliga mörkblå snickar-byxor, t-shirt med tryck ppå Miyazakis Totoro och keps börjar de med låten On the level från albumet This Old Dog som släpptes i år. Samtliga medlemmar har solglasögon på sig och verkar befinna sig i en annan värld, särskilt gitarristen som juckar i takt med musiken och är nöjd med det. Publiken består till majoritet av tjugoåringar som kan låtarna utantill och besitter dessutom klädkoden för slacker-rock: keps, t-shirt med tryck, mönstrade stumpor och liknande. Några femtioplussare har irrat sig till konserten, men de lämnar snart platsen och kanske är det också samtidigt som weed-lukten sprider sig diskret mellan folkhopen.

Synd för dem. Mac Demarco kan verka som en pajas, men jag skulle säga att för att förstå honom, om man nu kan göra det, måste man titta på två delar. Del ett: musiken. Många av hans låtar är oväntat ömma, intima och trots surrealistiska inslag så är musiken hiskeligt romantiskt. När han står på scen med en cigg i handen och skanderar känns han mer som en romantisk smör-sångare från en rökig 70-tals klubb.

Demarco är spontan i sin framtoning: ”do you want to get nasty?” säger han och drar utger ett slags Prince-skrik innan han kör The stars keep calling your name. Efter seansen börjar Demarco med band ett spontant jam med 90-tals klassikern A thousand miles av Vanessa Carlton, där de fastnar repetativt i ”Making my way down town”. De drar av låten upprepande under spelningen, basisten utrustad med en blomma bakom örat och Demarco med sin cigg i handen kör de på, Mac Demarco spottar uppåt och fångar sin loska, han kastar sin gitarr ”because it’s shit…and because it’s fucking badass”.

Mac Demarco bränner av Cooking up something good och Another Love Song och fortsätter i samma anda som tidigare: sparkar ner en högtalare och hälsar att han ser fram emot att träffa publiken ute ikväll, varför inte på kanadensiskan Feist som spelar på samma scen en stund senare. Vad som kan verka obscent för många verkar ofta befriande och naturligt med Demarco; han får feeling, och han kör. Musikaliskt är spelningen ingen höjdpunkt, men det är aldrig tråkigt. Annat var det när jag såg honom sist i Köpenhamn två år sedan, då verkade han blyg och gitarristen fick ta över som frontman och underhållare.

Spelningen avslutas med Chamber Of Reflection, från skivan Salad Days, och i min mening DeMarcos starkaste låt med sitt episka synth-intro. Hur avslutar man en spelning? En stage-divar. Mac Demarco Stage-divar, och allt är som det ska vara.

Författare:
Saskia Rubensson

Fotograf:
Timothy Gottlieb

Pin It on Pinterest

Share This