RECENSION: Lykke Li – Lollapalooza

av | jul 1, 2019 | Framsida Startslider, Ny musik, Recensioner

Vi befinner oss i gulderan av Lykke Li. Så här bra har hon faktiskt aldrig varit. 

Under strömmande musik går Lykke Li in på scenen mitt i den gassande kvällssolen iklädd en outfit i den rödaste av lack. Klart hon har lack. Klart hon skiter i högsommarvärmen. Svettpärlorna i pannan är på plats redan innan hon börjat sjunga. Lykke did not come to play. Ovanför henne blickar två gigantiska bilder av hennes ögon ut över publiken, lika klarröda de.

Det visuella är oerhört skickligt kurerat. Allt ner till guldkedjorna runt handlederna är så snyggt genomtänkt. Alla detaljer i guld, till och med mikrofonen är gyllene. Och klart Sveriges popdrottning ska ha det. “Stockholm, jag är så glad att vara hemma. Jag är så lycklig över att få spela för er här i dag” utbrister Lykke.

Senaste albumet är nu lite över ett år gammalt och med spelningen på Lollapalooza blir det än mer tydligt att hon efter sitt tidigare uppehåll på flera år är tillbaka för att stanna. När hon spelade i Stockholm senast i november var det en lite tillbakadragen och överväldigad Lykke som återvände till Sverige. Nu märks det att hon återigen blivit varm i kläderna. Krafterna har inte sparats på något och hon har blivit ännu säkrare i sitt uttryck. Bara en sådan sak som att koreografin är mycket mer utarbetat.

Hon lyckas hålla det personligt utan att tappa öset. Det är lagom vilt för en Stockholmspublik och det märks att de verkligen myser till musiken, om någon skulle börja spinna skulle jag liksom inte bli förvånad. Tyngden ligger på låtarna från senaste skivan med ett par instickare av äldre låtar som Little Bit. Hon har tidigare hintat om att ny musik är på väg och spelar under kvällen en osläppt låt som är i linje med hennes nya stil.

I Follow Rivers avslutar kvällen och det är först då publiken kommer igång ordentligt, det märks att det är låten som flest kan. Lykke avlsutar låten med att kasta ut trumpinnar i publiken, stega ut från scenen och kasta av sig jackan. Konserten blir bara 50 minuter lång. Hon både går på sent och slutar tidigt. Det hade gott fått plats med åtminstone en låt till.

Innan har jag saknat den gamla Lykke från Youth Novels-tiden, och tyckt att hon övergivit sin äldre musik onödigt lättvindigt. Men nu med den nya slagkraften har hon definitivt övertygat mig, det är här hon ska vara. Jag kommer inte tvivla igen.

Författare:
Emma Thimgren, Skribent

Fotograf:
Carolina Mendozza

Pin It on Pinterest

Share This