RECENSION: Lykke Li – Annexet

av | Nov 11, 2018 | Framsida Startslider, Ny musik, Recensioner

Lykke Li fortsätter att odla myten om sig själv och bjuder på rave för brustna hjärtan, men tappar sitt gamla jag.

Tio minuter sent svassar Lykke Li in på scenen i ett svettigt Annexet iklädd klistriga lackkläder. Gigantiska bilder av hennes ögon i den karaktäristiska blodröda färgen blickar ut över publiken. “Snälla låt oss röja” uppmanar hon en något blygsam publik. Det dimmiga ljuset som omsluter henne förblir rött under större delen av kvällen.

Spelningen är den sista på turnén och hon avslutar i sin hemstad Stockholm. Det var en intensivt förväntansfull publik som mötte Lykke Li. Så pass att det känns som att det är ett väckelsemöte vi samlats för och inte en spelning. Det liksom tindrar i luften av dyrkande. Hennes bedjande röst porlar ut över fansen i vågor och de fångar alla hennes tårar som dyrbara juveler. Trots att publiken redan var ståendes får hon ekvivalenten av stående ovation efter exakt varenda låt.

Det är något med Lykke Li som gör att hon snarare känns som en projektion än en levande människa. Hon känns som att hon lever på ett helt annat plan, i en helt annan värld. Folk brukar säga att det finns något häxigt mystiskt över henne, men jag skulle snarare säga utom jordligt.

Trots detta är det en något trevande Lykke Li vi möts av. Hon säger att det är svårt att spela i sin hemstad och ber publiken att komma närmare, skrika högre och dansa mer. Hon om någon borde veta att den svenska publiken inte är den vildaste och bara går att hypea upp till en viss nivå. Tro mig Lykke Li, så mycket vildare än såhär blir vi inte.

Även om det är en bra spelningen kan jag inte hjälpa att bli en aning besviken. Jag väntar hela tiden på att hon ska spela de äldre låtarna. En tilltuffad, sexigare version av Little Bit serveras, inte alls lika försiktig och gullig som originalet, men det är också den enda låten från första skivan. Det är synd och det verkar publiken också tycka. Eller så är det bara jag som kan sakna den gamla Lykke Li.

Jag håller med om att de nya låtarna gör sig bättre live, men man får lite känslan av att Lykke Li försöker skaka av sig sina tidigare personas. Det känns också som att hon är obekväm i de äldre låtarna och sjunger de pliktskyldigt för att snabbt gå vidare.

“Jag är verkligen ledsen men jag har inga fler hits” utbrister hon uppgivet när hon kommer tillbaka ut på scenen för extranummer, och det är bland det mest absurda jag hört. Det är ju väldigt svenskt av henne att visa upp sånt mindervärdeskomplex, men det känns väldigt okaraktäristiskt. Jag tror hon underskattar den svenska publikens kärlek, här har ju varenda singel hon släppt gått upp på A-rotation.

Trots det något märkliga uttalandet briljerar Lykke Li. Missförstå mig inte, de låtarna som spelas är fruktansvärt bra trots att variationen uteblir. Bad Woman, som också är den bästa låten från senaste skivan, är smärtsamt vacker och där får hon verkligen ta plats.

Slutligen vill jag efter Robyn-hysterin som pågått de senaste veckorna bara klargöra en sak. Och det är att det är Lykke Li som är det bästa Sverige har. Hon är vår enda sanna popstjärna.

Författare:
Emma Thimgren, Skribent

Fotograf:
Emil Daniel

Pin It on Pinterest

Share This