RECENSION: Lana Del Rey – Norman Fucking Rockwell

av | sep 3, 2019 | Framsida Startslider, Ny musik, Recensioner

Lana tar en ny lågmäld riktning och trots att det är hennes sjätte album lyckas hon få sin romantiserade americana att låta ny. 

Den första låten från Norman Fucking Rockwell släpptes redan i september förra året, nästan ett år innan releasen av albumet. Det känns som att Lana inte längre orkar spela efter industrins regler, och det syns inte bara på tiden hon tagit sig att leverera detta album.

Det känns som att hon nu mer än någonsin gör det hon själv vill och det är inte radioanpassad hitmusik. Framförallt är det andra sidor av henne som vi nu får se. Lana har hållit på tillräckligt länge för att gå utanför det önskvärda kommersiella soundet och den nya skivan innehåller låtar som är upp till 10 minuter långa och försiktigt psykedeliska.

Popmagikern Jack Antonoff är producent för skivan och det märks. Han har förvaltat Lanas sound på ett varsamt och förstående sätt, samtidigt som han för det in i en ny era. Lana hittar hem när hon skiter i att låta nutida.

Det är fortfarande storslaget och smäktande, lika moody och melankoliskt, men det är inte lika polerat och mystifierat. Hon har klivit ur karaktären och blivit en riktig person, vilket är oerhört uppfriskande. Det känns mer sårbart på ett uppriktigt sätt. Texten får ta större plats och musiken breder ut sig på ett helt annat sätt än innan, den går utanför de förväntade ramarna som hon hittills satt upp. Hennes nostalgiska americana är nu inte lika uppenbar och mindre in your face.

Albumet innehåller inga gästartister, till skillnad från den senaste skivan som var väldigt gästtung, vilket faktiskt passar henne bättre. Lana hör inte till nutiden, hon behöver i alla fall inte beblanda sig med den. Dock innehåller skivan en utsökt cover av Sublimes Doin’ Time.

Den har också flera innerligt fina kärleksserenader, till exempel Love Song, som för en gångs skull inte är sorgliga, handlar om olycklig kärlek eller är tillägnade ohälsosamma förhållanden (även om vissa av låtarna fortfarande är det, det är ju trots allt hennes signum).

Hon har slutat glorifiera de narcissistiska männen hon vuxit ifrån och ser igenom de istället. Albumet är döpt efter den amerikanska målaren Norman Rockwell och i skivans titelspår rivs mannen hon sjunger om ner från sin piedestal. “Goddamn, man-child/You act like a kid even though you stand six foot two/Self-loathing poet, resident Laurel Canyon know-it-all”.

Norman Fucking Rockwell är väldigt starkt som helhet, men det är inte direkt någon speciell låt som sticker ut. Den kräver ett par lyssningar innan den sätter sig, den tar ett tag att ta in och är lite svårare än det hon hittills gjort. Själv säger hon i en intervju att det är en skiva man sätter på i bakgrunden i vardagsrummet, kanske inte det bästa att säga för att sälja in en skiva, men jag håller med.

Lana har redan meddelat att nästa skiva är påbörjad och kan förväntas någon gång under 2020. Nu är jag lika exalterad på att få höra resultatet som jag var innan Born To Die släpptes.

 

Författare:
Emma Thimgren, Skribent

Pin It on Pinterest

Share This