RECENSION: Lana Del Rey – Lollapalooza

av | jun 29, 2019 | Artiklar, Läsvärt, Recensioner

Drömbilden Lana byggt upp av sig själv funkar bra genom en högtalare, på scen blir den alltför påtagligt påklistrad.

När Lana Del Rey låter sig dröja en kvart är det en otålig och trött publik som efter dagens många spelningar börjar bli alltmer missnöjd. Men när hon sedan skrider in på scenen i hela sin 60-tals-glory försvinner alla sura miner genast och förvandlas till de saligaste av ansikten.

Scenen är inredd som en strand med palmer och solstolar. Lana är iklädd en blommig spetsklänning, 60-tals-boots och en eyeliner skarp nog för att döda. I bakgrunden visas flimriga familjevideos och de gigantiska skärmarna som flankar scenen visar Lana i svartvitt, såklart. Under hiten Video Games vajar hon i en gunga samtidigt som hon kvittrar fram “swinging in the backyard, pull up in your fast car”.

Hon får samma respons som pojkband. ”Hon är så fin! Det här är det finaste jag sett!” utbrister någon i publiken med förtvivlan i rösten. Det som uttrycks är ungefär den där känslan när man sett något så fint så att ingenting någonsin kommer kunna överträffa det. Och visst är det fint, men när det inte är på riktigt finns det en gräns för hur fint det kan bli.

Det känns som att hela spelningen är en välrepeterad teater där hela bandet spelar tydliga roller. Lana berättar att hon och bandet spelat tillsammans i nästan 10 år, och det märks lite för väl. Missförstå mig inte, jag är medveten om att Lana Del Rey är just en karaktär som Elizabeth Grant skapat, jag trodde bara att den skulle vara lite mindre uppenbar efter en karriär på tio år.

Kläderna känns som en kostym, rösten tillgjord och karaktärsdragen påklistrade. Ungefär som att köpa sig till en vintagelook på Urban Outfitters. Inövade artighetsfraser i ett färdigt manus som ”tack för att ni sjunger med”  och ”jag är så glad att vara här” alterneras under kvällen samtidigt som hon skuttar förstrött över scenen. ”Jag älskar Lana, men det här är bara tråkigt”, säger någon.

Med det sagt är hennes röst helt enastående och jag blir förvånad över att den glänser så som den gör live. Även om framträdandet är lite disträ och svalt är hennes röst verkligen ljuvlig. Självklart är hon en levande legend, det blir bara tydligt att hon är en sådan artist som en helst inte vill se live, skorna av karaktären hon byggt är för stora att fylla. Att hon ens existerar i mänsklig, dödlig form känns liksom obekvämt. Hon är någon som bör betraktas på avstånd.

Lana är mån om att få med så många låtar som möjligt och frågar publiken flera gånger vilka låtar de föredrar så att allas favoriter från den stora katalogen ska rymmas in. I mitten blir det ett medley av flera låtar för att klämma in ännu fler. Det märks att publiken tycker bäst om låtarna från första skivan Born To Die, och jag håller med. Hon gör en riktigt bra version av Off To The Races. Hennes allra bästa låt West Coast spelas tyvärr bara som intro till spelningen vilket är himla synd.

Sedan berättar hon att den nya skivan kommer släppas om ett par månader, men inget osläppt spelas. Det är synd, men inte heller så konstigt eftersom det skulle vara över hela internet på bara några timmar.

Konserten avslutas med konfetti och ett regn av färggranna badbollar som studsas ut i den storögda och gråtfärdiga publiken. Hon spenderar den sista låten Venice Bitch med att signera prylar till fansen på första raden som med nyfrälsta uttryck klamrar sig fast vid henne. Klart det är en mäktig upplevelse att se Lana live, och hon kunde gott fått lite längre speltid, men jag tror jag håller mig till det inspelade formatet.

Författare:
Emma Thimgren, Skribent

Fotograf:
Carolina Mendozza

Pin It on Pinterest

Share This