RECENSION: Lana Del Rey – Chemtrails Over The Country Club

av | mar 22, 2021 | Artiklar, Framsida Startslider, Ny musik, Recensioner

Lana Del Rey har inte övergett Lana-land med sina vajande palmer och gul-filtrerade återblickar till dåtidens Hollywood – hon har expanderat sitt universum. Samtidigt som lyriken och rösten får stå ännu mer i centrum än tidigare.

Lana Del Reys sjunde album, Chemtrails Over The Country Club är äntligen här, efter att under det gångna året skjutits upp ett antal gånger på grund av du-vet-vad. Lana Del Rey annonserade sitt sjunde album redan när det kritikerhyllade albumet Norman Fucking Rockwell släpptes 2019. Likt sin föregångare har även Chemtrails Over The Country Club, tillsammans med Lana Del Rey själv, producerats av Jack Antonoff, som även bland annat producerat Taylor Swifts Folklore.

Lana Del Rey skildrar den fiktiva drömmen om USA som ingen annan, men har den här gången rört sig från västkustens glamour till de amerikanska förorterna. Men historierna är detsamma: rotlöshet, kärlek och frigörelse.

På detta album får de storslagna arrangemangen kliva åt sidan för att ge plats åt lyriken och framförallt sången. Lana Del Rey experimenterar med en nästan viskande falsett på första spåret White Dress, som för tankarna till Vashti Bunyans, ”The Godmother of Freak Folk”, säregna sångstil. På Tulsa Jesus Freak experimenteras det med autotune på rösten över ett nästan R’n’B-ljudande beat.

Likväl som sången har utvecklats har även lyriken fått vingar och flyger högt. Lana Del Rey fraserar sin poesi på ett träffsäkert sätt, och leker med snarlika ord och fraser som ”[…] wander are lost” till ”wanderlust” på det americana-ljudande spåret Not All Who Wander Are Lost. På det sjätte spåret, Dark But Just A Game kastas lyssnaren mellan olika tidsepoker och nyanserna ger känslan att det är flera låtar i en. Dessa invecklade lager visar på Jack Antonoff’s fingertoppskänsla som producent.

Hon namedroppar Joan Baez, Stevie Nicks och Joni Mitchell i Dance Till We Die, något som ger en indikation på vilket konstnärligt fack som Lana Del Rey själv vill placera sig i. Sista spåret är också en tolkning av sistnämndas låt For Free, som i den här versionen gästas av Weyes Blood och Zella Day. Liksom hela albumet är det avskalat och rysligt vackert.

Chemtrails Over The Country Club innehåller inga omedelbara hits med snärtiga låttexter. Det är snarare ett kvitto på Lana Del Reys fallenhet för låtskrivande och känns också som det album där en kommit närmare personen Elizabeth Grant, som hon egentligen heter, än någonsin.

Som en av tiotalets mest tongivande artister fortsätter Lana Del Rey att hålla fanan högt, även in på 20-talet.

Författare:
Alva Bergland, Skribent

Pin It on Pinterest

Share This