RECENSION: Kurt Vile & the Violators – Berns 2018

av | Okt 16, 2018 | Framsida Startslider, Ny musik, Recensioner

Kurt Vile pendlar mellan magi och monotoni.

Berns är fullt med folk när Kurt Vile spelar på måndagskvällen. Vid niotiden stiger han upp på scenen tillsammans med sitt tremannaband The Violators. Kurt Vile drar igång direkt, utan försnack, och det blir inte heller mycket till mellansnack förutom den upprepade meningen: “Thank you, love you guys”. Inte för att snacket behövs, musiken talar för sig själv.

Kurt Vile spelar mest material från sitt nysläppta album, Bottle It In, och när de spelar låten Hysteria är det tydligt att Kurt Viles musik har en unik förmåga att transformera plats och publik till någonting annat, något eget. Kurt Viles distinkta gitarrplockande i kombination med den flödande texten, som ofta rör sig kring upplösta sinnestillstånd och betraktade av vardagsdetaljer, gör Berns till en drömlik plats.

Scenen är outsmyckad, och ljussättningen passande – lamporna blir till solstrålar som skiner över publikhavet och musiken hamnar i fokus snarare än Kurt Vile själv och hans band. När Kurt Vile spelar den tio minuter långa låten Bassackwards börjar han bli varm i skorna; låtarna blir mer intensiva när de spelas live och Vile river av ett, och så småningom även flera, gitarrsolon. I Bassackwards sjunger Vile: “The sun went down, and I couldn’t find another one…for a while”. Texten känns talande för den musikvärld han skapar. Det är stundtals mörkt och melankoliskt, samtidigt finns där alltid en hoppfullhet, en uppskattning av diskbänksrealismen. Gitarrplockandet blir ett lunkande, livet fortsätter, även om solen inte går upp på ett tag, eller trots meningslösa jobb som i Pretty Pimpin.

Stand Inside, från förra skivan Believe I’m Going Down, står Kurt Vile ensam på scen. Stunden blir intim och Kurt Vile känns framfört allt genuin och oförställd, med sitt långa hår, sin karaktäristiska berättande sångteknik, och sina personligt präglade texter. Musiken är i centrum, framförandet är  sekundärt. I ett musikklimat där image och produktion ofta står i fokus, känns Kurt Vile uppfriskande och nödvändig.

Spelningen starkaste låt är i min mening Cold Was the Wind, som framförs med ljudeffekter som låter likt skrattmåsar och för publiken in i Kurts Viles berättaruniversum, som en inte vill lämna. Under spelningen tenderar låtarna att svävas ihop och bli till ett, vilket gör att lyssnarna ibland lämnas utanför. Kanske beror det mest på att Kurt Vile framför allt spelar låtar från sitt nya album, som är mindre popiga än förra albumet. Låtarna blir stundtals nästan alltför trevande och långsamma, undantaget är Kurt Viles plötsliga energisprittande utrop: “Wooh!”, som också han ofta utropar på sina album.

Att konserten tenderar att vara monoton är överraskande då Kurt Vile håller sig relativt kort: en timme och tjugo minuter in i spelningen vinkar han farväl, men återkommer därefter för att framföra några extranummer. Kurt Viles svaghet är i min mening också hans styrka: han kan göra popiga indiehits som Pretty Pimpin, vilket för övrigt blir spelningens sista låt. Att han inte väljer att göra det visar på integritet, även om jag hade önskat att resultatet var jämnare och att Kurts Viles musikaliska magi aldrig bröts.

Författare: Saskia Rubensson, Redaktör.
Fotograf: Emil Daniel

Pin It on Pinterest

Share This