RECENSION: King Krule – The Ooz

av | Okt 13, 2017 | Ny musik, Recensioner

King Krule är tillbaka med det nysläppta albumet The Ooz, sitt andra album sedan den hyllade debutplattan 6 Feet Beneath the Moon.

Archy Ivan Marshall är personen som står bakom bakom King Krule. Han blandar musikaliska element som ett barn i en godiskiosk, från darkwave och punk till jazz och hiphop. Bäst beskrivs ändå King Krules musik med hans påhittade genrebeteckning “bluewave”. En mix av svärta, melankoli och råhet. Han har jämförts med bland annat Morrissey, en jämförelse som ligger ganska nära till hands då båda skriver om en brittisk svärta med en romantisk nerv. En annan gigant han har jämförts med är oväntat nog Kate Bush – jämförelsen ligger i den unga begåvningen. Kate Bush slog igenom med Wuthering Heights när hon var bara nitton år gammal. Archy Marshall började att skapa musik redan som 10-åring och 2013, då han hade fyllt nitton, släppte han sitt debutalbum som fick fin kritik.

Inledningsvis måste jag ändå påpeka att King Krules röst kräver en del tålamod. Det är kanske inte den mest tillgängliga av röster, men när man väl har kommit in i den vill man ha mer. Dessutom är just rösten en smärre chock om man först har sett bilder på honom. King Krule ser ut som en rödhårig spröd fågel med Ron Weasley som närmaste referens, men rösten är något helt annat. Han låter betydligt äldre än vad han är, mörk och rå men även stundtals oväntat öm och intim.

När det väl är sagt, så är The Ooz en vacker och intressant platta, en personlig odysée i Marshalls omedvetna. Det är i alla fall så han själv beskriver det, och det är också så det känns. Ljudbilden är rätt abstrakt och påminner om Dirty Beaches, men här finns också en del oväntade stickspår. Spåret Midnight 01 (Deep Sea Diver) har ett jazzigt trumbeat, Dum Surfer blandar bossa nova-rytmer med punk, Half Man Half Shark härrör till Fela Kutis afrobeat. Det kan låta rörigt, men det är högst rimligt i King Krules universum där helheten ändå knyts samman med rösten, det typiska gitarr-arrangemanget och den återkommande saxofonen.

Albumtiteln The Ooz ska enligt Marshall handla om “öronvax, snor, kroppvätskor och hud, sånt som bara kommer ut ur dig varje dag utan att man lägger någon vidare tanke kring det”. Det kan tolkas mer bildligt eftersom skivan även blir det som kommer ut ur skaparen när han tillåter sig själv att söka efter sina emotionella och musikaliska gränser. Denna utforskning är också en viktig del av skivans skapelseprocess, då Marshall ska ha bjudit in en saxofonist efter att han sett ett Youtube-klipp där saxofonisten spelar hämningslöst under en bro. Tankegången var “vi ser vad som händer”. Det märks även på The Ooz – det är spretigt, och ibland ganska upprepande, men det är också råare och mer sökande än tidigare skapelser av King Krule.

Plattan bör helst lyssnas på under nätter när månen faller på och sätter stämning, månen som även är en återkommande symbol i King Krules skapande. 6 Feet beneath the Moon hette hans förra album, och på The Ooz avslutas plattan med låten La Lune som betyder månen på franska. Jag tolkar det som en skiva om livets skuggsida, ett ruffigt London, utanförskap, kärleksaffärer som har gått snett och visas genom en punkig explosivitet i hans röst. Samtidigt finns här en nick mot musikhistoriens jazzlegend Chet Baker och Tom Waits skiva The Heart of Saturday Night när spåret The Cadet Leaps inleds med ljudet av fallande regn mot fönsterblecket. The Ooz i nnehåller två stycken spoken-world avsnitt, Bermondsey Bosom, som påminner om en romans som ska ha lyft hans melankoli. Plattan ska ha kommit till genom just en kärlekshistoria då Marshall ville imponera på sin spanska flickvän genom sin musik. Och kanske är det just den romantiska och intima sidan av plattan som lyfter The Ooz, det blir genuint och vackert, fastän “the blues” och den karaktäristiska råheten alltid finns där. King Krules stora genomslag hängde i luften efter förra plattan, kanske är det här nu?

Författare:
Saskia Rubensson, Skribent

Pin It on Pinterest

Share This