RECENSION: Khruangbin – Pustervik

av | feb 2, 2019 | Artiklar, Framsida Startslider, Recensioner

När Khruangbin gör sin tredje Sverigespelning på en vecka gör de det med glans. Subtil humor, musikalisk förträfflighet och oväntad energi, trots några väl sömniga partier.

En snabb lyssning på Khruangbins inspelningar gör det lätt att måla upp en bild av deras konserter som händelselöst, monotont och introverta föreställningar. Det finns gryn av detta, men det här är en trio som lyckas utstråla en energi och personlighet med väldigt små medel. Det blir ett liv och en helt annan dynamik i deras liveframträdanden, och det är en fröjd att se Mark Speers fingerplockande gitarrspel. Det kliar i fingrarna.

Tidigare har de sagt att de inte är ett gitarrdrivet band, men då har de uppenbarligen inte sett sig själva live. DJ och Laura Lee utgör ett tight och stadigt fundament medan Mark växlar mellan att delta i deras lunkande vamp och att ge sig ut på slingriga melodiska turer.

Frisyrsyskonen Mark och Laura kikar fram under sina luggar med eftertänksam blick. Trion är iklädda glansigt mönstrad kostym, guldsmyckt tunika och latex i kombination med zebramönster. När vinden från fläkten leker lätt med Marks hår medan han smeker de högsta banden på sin gitarrhals och Laura backar upp med sina lågmälda men gungiga grooves blir det stundtals riktigt porrigt.

Khruangbin låter publiken förtjäna sina extranummer. Efter publikens outtröttliga stampande, applåder och hejarop kommer DJ, som är gospelorganist från början, ut och startar raddan av extranummer med en melankolisk melodi. Bland konsertens sista låtar får vi till slut höra bandets milda stämmor forma ord istället för konsonantlösa melodier i White Gloves.

Dessa extranummer gör att konserten totalt håller på i strax över en och en halv timme. Längden gör inte så mycket, men det gör också att de energimässigt låga partierna, vilket jag skulle säga blir kvällens lägsta punkt, också blir lite väl utdragna och sömniga. Dessa avverkas tur nog till stor del relativt tidigt i showen, för att sedan försiktigt gasa på lite i taget och komma in i ett riktigt skönt groove där deras funkinfluenser får ta sin rättmätiga plats, ett musikaliskt spektrum jag skulle säga är en av Khruangbins största behållningar.

Khruangbin bjuder helt enkelt på en överraskande konsert som verkligen lyckas ge sina verk en extra dimension. De slänger till och med in en och en annan låtreferens till otippade hits, som när de effektivt smyger effektivt in Sugarhill Gang i Maria También. Det är en konsert som flyter på med både subtil humor och musikalisk förträfflighet, utan att de behöver säga mycket. Deras musik och scenspråk gör det åt dem.

Författare:
Jonas Hallén, Skribent

Fotograf:
Hannes Mörk

Pin It on Pinterest

Share This