RECENSION: Julien Baker – Little Oblivions

av | feb 26, 2021 | Artiklar, Framsida Startslider, Ny musik, Recensioner

Julien Baker sjunger om saknad på nya albumet och väjer inte för de stora frågorna. Trots detta ger Little Oblivions ett något slätstruket intryck.

Snart fyra år har passerat sedan releasen av Julien Bakers andra soloalbum. I väntan på det tredje, Little Oblivions, har vi kunnat höra henne tillsammans med Phoebe Bridgers och Lucy Dacus i uppmärksammade boygenius, bildat 2018 “av en slump” enligt medlemmarna själva.

En sådan ödmjukhet tycks gå igen i Julien Bakers inställning till sin egen musikalitet. På Little Oblivions gör hon få egentliga utsvävningar från den rätt koncisa ljudbild som etableras tidigt, och låter till exempel en enkel tersstämma följa melodin genom poppiga Relative Fiction. Det är behagligt att lyssna till, men lämnar en del övrigt att önska vad originalitet och experimentlusta beträffar. Spåren påminner i så måtto om varandra, vilket förstås lika gärna kan ses som en styrka, och i Julien Bakers fall oavsett som ett signum.

När den 25-åriga artisten från Tennessee nu släpper sitt tredje album är konstnärlig förädling mer än skönjbar, men soundet i grunden sig likt sedan debuten. Såväl Sprained Ankle (2016) som Turn Out the Lights (2017) gav ett betydligt mer akustiskt intryck, liksom trolskt, vilket på nya plattan fått lämna företräde åt sammansatta arrangemang där trummor, sirenlik kör och rättframt baskomp är återkommande. Men Julien Baker har ingalunda frångått sitt huvudinstrument, den karaktäristiska stålsträngade gitarren, och hon känns alltjämt igen på sin rösts melankoliska klangbotten.

Vad som verkligen binder låtarna samman är tilltalet – ett ömsom ömt, ömsom uppfordrande “you” som ger en känsla av ambivalens, en samtidig närhet och distans till det du som omsjungs. Den som ger sig i kast med att räkna antalet gånger Baker sjunger om saknad har att göra ett bra tag; säga vad man vill om variation men ibland framkallar det verkligen ett vemod hos den som lyssnar. Lite som att Little Oblivions är musik att minnas till. Särskilt avskalade Song in E utmärker sig i detta avseende, ett finstämt pianoarrangemang som blir en vändpunkt för albumet, till det bättre. Dunkla Highlight Reel är näst sista spår och inte helt obesläktad med Londontrion The xx:s tidiga produktioner.

Om Little Oblivions kommer att gå liknande framgångar till mötes låter jag vara osagt. Kan hända är Baker en av vinnarna på Spotifyifieringen av musikindustrin, eftersom spåren på Little Oblivions inte nödvändigtvis gör sig bättre tillsammans än var för sig. Det känns orättvist att beskylla Julien Baker för den tematiska likriktning som drar ner mitt helhetsomdöme, eftersom likriktningen i sig torde säga något om tyngden av dessa teman – kärlek, förlust och en rad obesvarade frågor av existentiell karaktär. Som en konsekvens blir upplevelsen av Little Oblivions avhängig hur väl dess känsloregister resonerar med åhörarens eget dito – måhända en bedrift i sig, eller ett högst medvetet grepp.

Författare:
Rut Berling, Skribent

Pin It on Pinterest

Share This