RECENSION: Jireel – 1953

av | jan 13, 2021 | Artiklar, Ny musik, Recensioner

Jireels styrkor och svagheter blottas när han blir mer personlig än någonsin på fjärde albumet 1953.

Jireel är sedan flera år tillbaka en av de största och mest framträdande artisterna på den svenska hip hop- och popscenen. Med hits som Força och Cataleya i sin katalog är det inte svårt att förstå varför, men kanske kan ytterligare en anledning till framgången vara att han sällan ligger på latsidan. Bara ett halvår efter släppet av sitt tredje album Sex Känslor är han nu tillbaka med uppföljaren 1953.

Albumet beskrivs som Jireels mest personliga hittills, och det krävs inte många minuters lyssning innan det påståendet bekräftas med råge. Artisten, vars låtar tidigare ofta kretsat kring lättsamma ämnen som sex, kärlek och framgång, rappar nu ärligt och öppet om något betydligt allvarligare. Skivan, som fått sin titel efter Jireels pappas födelseår, centreras kring dennes bortgång i sviterna av covid-19 och hur artisten själv har hanterat förlusten.

Jag fastnade direkt för det inledande spåret En Stund. Riktigt intressant blev det när den unika falsettrefrängen gjorde intåg, ett positivt överraskande inslag som visar att Jireel vågar experimentera lite. Det är något med det som skaver lite, men på ett spännande sätt som får en att vilja fortsätta lyssna. Det är ett välkommet tillskott på en skiva där det mesta därefter följer en ganska konsekvent ljudbild, på ett dessvärre ointressant sätt.

När Sex Känslor kom efterfrågade jag en annan sida av Jireel, en där han lade större fokus vid sitt textförfattande och inte bara förlitade sig på proffsiga produktioner och melodier som sätter sig på hjärnan. På 1953 får jag vad som åtminstone är en ambition att visa på denna förmåga, men Jireel når tyvärr inte hela vägen fram. Hans textförfattande har alltid kännetecknats av ett rättframt, bokstavligt berättande med ett litet – om något – utrymme för tolkning. Avsaknaden av underfundighet och skicklighet i hantverket glider lättare under radarn mot bakgrunden av en upplyftande refräng med hitpotential, men blir desto mer blottad på ett avskalat och personligt projekt som detta.

Sammantaget är det trots allt en stabil, välgjord skiva, Jireel är som sagt inte en av våra mest framgångsrika artister för inte. En höjdpunkt är Söndag vars produktion lyckas uppnå en perfekt balans mellan att vara lågmäld, upplyftande och storslagen, och Jireels flow likaså. 1953 är en skiva som uppenbart strävar efter att bli buren av sina texter, men lyckas snarare kanske ge oss ett facit på att Jireels verkliga styrka är just catchy melodier och smooth flows över högkvalitativa beats.

Författare:
Linn Anglerfjord, Skribent

Pin It on Pinterest

Share This