RECENSION: Jens Lekman – Way Out West

av | Aug 12, 2017 | Läsvärt, Ny musik, Recensioner

Sveriges svar på Jonathan Richman spelade på Linné-scenen på Way Out West. Popmani var där och såg en upplyftande show.

Jens Lekman inleder ensam på scen, det är han och gitarren. Rösten är omistlig, hans röst har av tidningen Rolling Stones beskrivits ”som om Morrissey gjorde en Kermit the frog-imitation”. Men skämt å sido, Morrissey-referensen är inte helt fel när Lekmans röst glider romantiskt och stiligt på tonerna, om än lite glättigare.

Efter en nedtonad inledning för han in resten av bandet på scen. Det är tre kvinnliga musiker som spelar synkroniserat, särskilt basisten rycks med och studsar stundtals entusiastiskt på scen. Jens tackar publiken som verkar på gott humör, om än något trötta och eventuellt bakfulla efter gårdagens bravader. “Tack för att jag får ta en lunch mer er”. Och visst är det en mer lyckad lunch, när publikens stela höfter till och med börjar vicka och fötter att stampa när Jens Lekman väl är i gång.

Lekmans främsta kännetecken är hans texter, ofta lite märkliga och personliga som en sorts polaroid-bilder av minnen. Det är också något han nämner när han ska spela Hot Wire the Ferris Wheel. Han berättar en anekdot om hur han vandrade genom Göteborg med sin vän som precis blivit sviken av sin pojkvän och de pratade om att tjuvkoppla ett gigantiskt- Parishjul. Han lovade då att göra en optimistisk och vacker låt för att göra minnet till ett vackert minne, i stället för ett dystert. Tretton år senare kom resultatet och han höll vad han lovat.

När han spelar I know what love isn’t blir det någon sorts klimax, Lekman tar av sig den mörkblå kavajen och står sedan i vit t-shirt med gitarren gränsle över bröstet.  Sången är från “en mer cynisk tid” men trots en melankolisk text vickas det på höfterna i publiken. Därefter utökas bandet en trumpet och en saxofon som tar plats när de kör The Opposite of Hallelujah med en mix av Gimme just a little more time av soul-bandet The Chairmen of the Board.  Därefter river han av några låtar (Wedding in Finistere, You are the Light, Black Cab), det låter bra, inte särskilt överraskande, men behagligt.

Slutligen är Jens Lekman på hemmaplan i Göteborg. Han talar om Kortedala (som nämns i hans låt Night falls over Kortedala) och om hur dåligt hans hemstad behandlar sina musiker. Han syftar på höjda hyror på replokaler och planer på att röja hus för att bygga skyskrapor i stället. En stund av agg, men i sann Lekman-anda vänder han på steken och avslutar mer positivt med den humoristiska Waiting for Kirsten när han hände omkring ett hotell för att stöta på en kändis.

Författare:
Saskia Rubensson, Skribent

Fotograf:
Timothy Gottlieb

Pin It on Pinterest

Share This