RECENSION: Jens Lekman – Katalin

av | okt 11, 2020 | Artiklar, Recensioner

En varm, men ringrostig Jens Lekman bjöd femtio personer på en få förunnad upplevelse: livemusik. Trots bortglömda textrader och pandemivänliga moshpits fick popcroonern publiken att glömma verkligheten på andra sidan tegelväggen för några minuter.

– Mår ni bra? frågar Göteborgsskildraren Jens Lekman den sittande, utplacerade publiken.
– Det är en banal fråga men i kväll kändes den relevant, fyller han i.

Den svenska vemodskonstnären har precis rivit av kvällens första låt Your Arms Around Me. Stämningen snuddar på andaktsfull. Den tappra publikskaran är med om något få förunnat: livemusik. Inte på en skärm, där artister nynnar en tradig cover från sovrummet. Jens Lekman och tillhörande gitarr är på plats. Han är en av få musiker som tycker att 50-gränsen är mysig, fortsätter artisten mellansnacket. Hälften av musikerkollegorna har lagt ned under våren. Nästa låt tillägnas dem.
”I write songs sometimes, but they’re kinda bad. So if that doesn’t work out, I want to be a social worker just like my dad”, sjunger han, nästan högtidligt, i To Know Your Mission.

Historier om vardagens små skeenden är Jens Lekmans styrka. I låten som går under arbetsnamnet The Day After Locust, efter Nathanael Wests novell, resonerar Jens om impulsen att kasta mat i ansiktet på Spotify-grundaren Daniel Ek. I Cosmetics Store skildras hur ett hudvårdsbesök utlöste separationssorg. Hardcore Lekman-fans vet vid det här laget att albumspåret Shirin dessutom är namnet på en frisör.

Trots att han för några minuter får publiken att glömma verkligheten på andra sidan tegelväggen, är kontrasten från senaste gången jag såg popcroonern uppträda avsevärda. Midsommar 2019, Den Bästa Sommaren-festivalen och Jens Lekman i stråhatt. Publiken trängdes framför scenen som saknade kravallstaket. Ölflaskan gick från mun till mun, samtidigt som det hoppande publikhavet skrek med till What’s that Perfume That You Wear?. Ett år och fyra månader senare behöver den utplacerade publiken inte trängas. Det går att sittdansa försiktigt vid stolen, men nu är det en käft per öl som gäller.

Jens Lekman gör sitt bästa, det ska han ha. Publiken efterhärmar den uppsträckta armen med knäppande fingrar till Pocketful of Money-introt. Är detta pandemins moshpit-motsvarighet månne? Försiktigt tar han sig ned i skräddarställning på publikhavets golv och sjunger hjärtängslande vackert.

A Postcard to Nina avslutar kvällen och den ofrivilliga ringrostigheten blir uppenbar. Efter första versen glömmer Jens sin egen text. Men publiken har inte glömt Jens, efter några sekunders tystnad fyller en kvinna längre bak i:

”Oh God, Jesus Christ.
I try to focus on your eyes.
We’re having dinner with your family now.
Keep a steady look at your left eyebrow”

Författare:
Matilda Rånge, Skribent

Pin It on Pinterest

Share This