RECENSION: Jennie Abrahamson – Södra Teatern

av | Nov 14, 2018 | Ny musik, Recensioner

Jennie Abrahamson levererar en delikat spelning som glittrar storslaget trots att den är så intim.

När Abrahamson tar plats på scenen är det helt själv, hon har inget band med sig på denna turné utan är som en multitaskande bläckfisk på scen. Hon spelar alla instrument själv och får allt att se löjligt enkelt ut.

Hon har dukat upp ett eget litet musikaliskt vardagsrum och det känns som vi i publiken blivit inbjudna att delta i någon slags lägereldsuppvisning. Istället för dekor används avancerad ljussättning som skiftar ständigt och ackompanjerar musiken strålande. Hennes skor står prydligt placerade bredvid henne på scengolvet, antagligen för att hon lättare ska kunna navigera myllret av pedaler.

Vad som följer liknar ingen spelning jag varit på innan. Publiken sitter hänförd och hon lindar alla runt sitt lillfinger. Jennie är inlevelsefull på minsta stavelse. Hon levererar så mycket känslor att det välter rummet och vaggar in hela publiken i sin röst som flyter som vatten över texten. Konserten är flödande, böljande, porlande och hur många fler synonymer finns det, för det är precis allt det. Allt är liksom böljande; sången, musiken, håret, kläderna och ljuset.

Hon har valt att kalla turnén Reverseries Solo, för att ge sig själv lite mer utrymme att spela andra låtar än endast de från senaste skivan Reverseries. Det blir en blandning av låtar från hennes karriär, men fokus hamnar ändå på senaste skivan. Hon hinner också med covers av Kate Bush och Bruce Springsteen. Bäst är hennes egen låt Man In You som har fått en skrud av tung bas kvällen till ära och hennes röst rör mig då till tårar.

Jag vill inte säga att det är mer prat än musik, men det är nästan lika mycket. Hon varvar låtarna med anekdoter om sitt liv och berättar historien bakom flera låtar vilket gör känslan än mer familjär. Publiken har fått önska låtar innan turnén drog igång och hon tar också önskemål direkt från publiken när det är dags för extranummer.

Det är inte inspelat som Jennie Abrahamson gör sig bäst, det låter så ofantligt mycket bättre live. Samtidigt som det är så skört och sprött är det en sådan styrka i hennes röst, en sorts lugn men kraftfull revolution.

Jag har aldrig sett en så lugn och artig publik på en konsert. Det blir inga skrik, utan sansade applåder och några blyga rop. Konserten kulminerar i en stående ovation och publiken är märkbart tagna när Jennie tar på sig skorna och försvinner ut igen i det dimmiga blå ljuset.

Författare och fotograf:
Emma Thimgren

Pin It on Pinterest

Share This