RECENSION: Jakob Hellman – Äntligen borta

av | jan 8, 2021 | Artiklar, Framsida Startslider, Ny musik, Recensioner

Den längst efterlängtade comebacken i svensk musikhistoria Äntligen borta är äntligen här. Hela 31 år, 10 månader och 26 dagar efter sin debutplatta släpper Jakob Hellman nu sitt andra album. En uppföljare som var väl värd att vänta på, visade det sig.

Om …och stora havet var en platta präglad av banala drömmar och naiv romantik är Äntligen borta en samlad och djup reflektion av de senaste trettio åren i Jakob Hellmans liv. Det är en pånyttfödd Hellman vi får ta del av. En man vars hittills största framgång i karriären också blivit hans förbannelse.

Texterna präglas av en sentimentalitet över den tid som flytt varvat med självkritik över att inte orka ta tag i sig själv. Genom att förlika sig med dåtiden når han dock en själslig förlösning och vi tar del av hans tro på framtiden. Hellman ger lyssnaren hopp om att det aldrig är för sent att börja om oavsett vad man gjort, vem man är eller var i livet man befinner sig.

Titelspåret Äntligen borta sätter anslaget till hela skivan på ett delikat sätt. Till en början låter den som en mulen himmel men spricker så småningom upp genom solglittret från en pianoslinga och mynnar ut i ett förlösande crescendo. Därifrån tar Hellman sats in i de resterande nio låtarna på albumet som var och en får förklara bakgrunden till den mulna himlen och får oss att förstå att den ljusnande framtiden är hans.

Om den unge Hellman var sprudlande och sprallig i sina texter är den mer erfarne Hellman snarare naken och kritisk. Det märks bland annat i textraderna “Och någon undrar […] när det är dags för mig att lägga av” från Nere i min mörka grav och “Jag vaknar upp och börjar om och om” samt “Jorden spricker av längtan efter att du gör något” från Trettiofem. Gripande personliga skildringar av Hellmans svåra utmaning att komma tillbaka efter en lång kamp mot följderna av sin egen framgång.

Det är tydligt att Hellman till stora delar blivit inspirerad av Karolina, sin fru tillika präst i Svenska Kyrkan på Mallorca. Detta kommer bland annat till uttryck genom en vacker version av psalmen I denna ljuva sommartid samt spåret Jag bor i himmelen och Måste va lycklig nu som är fyllda med kristna anspelningar och analogier. Det är texter som inger hopp och en energisk kontrast som står i majoritet mot de dystra delarna. Man hör en stärkt Hellman med en tillförsikt inför vad som komma skall, ödmjuk inför vad som varit.

Vad gäller Hellmans patenterade sound så känns det igen även trettio år efter senaste skivan. Detta märks särskilt i spåren Nu är natten här, Jag bor i himmelen och Nere i min mörka grav som alla – vid en första lyssning – lika gärna skulle kunna ha varit med på …och stora havet. Men, även om musiken är förvillande lik det vi hörde 1989 så har exakt allt annat förändrats. Vid en första anblick har vi samma Jakob Hellman, nu som då, men när man tagit in texterna och budskapen träder en helt annan karaktär fram. En karaktär som kan få den falnande popstjärnan att återigen lysa lika solklart som för 30 år sedan, men med en helt ny glans.

Författare:
Maximilian Haglund Holst, Skribent

Pin It on Pinterest

Share This