RECENSION: Jack White – Boarding House Reach

av | Mar 26, 2018 | Ny musik, Recensioner

 Jack Whites tredje soloplatta är ett ambitiöst men halvdant försök att vidga vyerna.

Var ska en börja? Jack Whites karriär är en framgångshistoria. Han rankas av många som en av världens bästa gitarrister, har vunnit 12 Grammys och har myntat en av de mest kända melodierna i vår tid i och med låten Seven Nation Army som vrålas på fotbollsarenor världen över.

Centralt hos Jack White är hans ständiga blick över axeln till historien. Det syns inte minst i hans musik, där han nickar mot bluesen vilket kanske är tydligast på hans andra soloplatta, den själfulla Blunderbuss (2012) där han gjorde just covers på klassiska blueslåtar. Dessutom är White kanske den enskilde person som har påverkat LP-hypen mest, då han spelar in sin musik på gammal “äkta” utrustning och driver skivbolaget Third Man Records där han ger ut LP-skivor. White verkar sannerligen tro på ett ”retrotopia”, där det var bättre förr när musik gjordes från grunden och inte på en dator, vilket han påpekar i en intervju med musikmagasinet Rolling Stones.

Trots det är hans tredje soloplatta, Boarding House Reach, ett ambitiöst försök att vidga vyerna genom en blick riktad mot framtiden. Jag vill påstå att det till och med är hans mest ambitiösa album hitintills. White blandar vitt och brett mellan rock, blues, pop, country, R&B och inslag av hiphop, i det tretton låtar långa albumet. Här är White Stripes utmärkande minimalism som bortblåst, och det finns ingenting som håller honom tillbaka.

Boarding House Reach är ett svårt album att beskriva, det är en soppa med bara en kock men med alltför många ingredienser. Rent tekniskt är det ett välgjort album och White är omistligen kapten på skeppet – albumet är en emotionell urladdning där redan den första låten, Connected By Love, väcker upp även den tröttaste lyssnaren ur vinterdvalan. Här finns hintar av Led Zeppelin såväl som Muddy Waters, fastän dessa tenderar att drunkna i Whites kaotiska Boarding House.

Det musikaliska virrvarret är inte enbart dåligt – de halvdana singlarna som Corporation och Over and Over and Over stärks i sitt sammanhang, det vill säga, albumet bör lyssnas på i sin helhet. Kanske är det även lite synd att White ständigt jämförs med sitt och Meg Whites projekt White Stripes, där var och varannan låt var välkonstruerad och melodiös till skillnad från på Boarding House Reach. Märkligast på hela albumet måste ändå vara de delar där White kör spoken word, som i Abuila and Akrasia. Låttiteln betyder något i stil med ”brist på självkontroll och viljekraft”, och speglar albumet i sin helhet då White kliver utanför de givna musikaliska ramarna. Detta utmanande drag är typiskt för White som person och artist, där känsloutbrott och ett inslag av ”punk” i attityden är återkommande. Samtidigt är det just att musiken känns ramlös som skaver när Boarding House Reach lämnar lyssnaren tämligen förvirrad.

I en intervju med tidningen New Yorker (2017) berättade White om processen bakom det stundande albumet. Han ville skriva låtar ”som Michael Jackson hade skrivit”, där allt arbete sker i huvudet snarare än genom att skriva ner olika idéer för instrument eller sjunga på melodier. Kanske är det här det gick snett; idén verkar lovande men i praktiken är resultatet svagt och lämnar en med en önskan om att White antingen hade tagit ett steg längre i en experimentell riktning, eller tagit ett steg tillbaka till det mer avskalade. Jämfört med Whites tidigare soloalbum är Boarding House Reach svagare än Blunderbuss, men kanske mer intressant än Lazaretto. Vad som är säkert är att White inte har stelnat i sitt skapande, och att framtiden – som bekant – är oviss.

Artist: Jack White
Titel: Boarding House Reach
Releasedatum: 23 mars 2018
Skivbolag: Third Man Records

Författare: Saskia Rubensson, Redaktör

Pin It on Pinterest

Share This