RECENSION: Hurula – Klass

av | feb 22, 2019 | Framsida Startslider, Ny musik, Recensioner

Bara veckor efter Hurula kammar hem årets rock på Grammisgalan för EP:n Oss är allt släpper han nu tredje fullängdaren Klass. En naknare skiva än de tidigare, fylld av mörker.

Skivan inleds med låtarna Järnvägsbron och Inte min son, två låtar som tillsammans med Självmedicinering (skivans femte låt) redan släppts. Då dessa redan gått så smått på repeat här hemma är det först vid tredje låten, Livstid, jag verkligen hajar till. Med det sagt måste såklart de två första låtarna dock få den hyllning de förtjänar, där särskilt den musikaliskt avskalade men textstarka Inte min son lyser som en ångestladdad stjärna. Rader som ”Alltid nån som skriker i mitt hus, springer tillbaka till mitt rum, tänder eld på min madrass” gör att tolkningen gärna, rätt eller fel, blir att vers och refräng handlar om respektive ett barn – en son ­– och en förälder, där den senare ifrågasätter och förnekar att det ens är hens barn. ”Det där är inte mitt barn, inte min son.”

Och det är verkligen, som vanligt, i texterna Hurula briljerar. För, åter till Livstid, som visserligen musikaliskt också är fantastisk, där den sakta byggs upp, instrumenten och rundgångarna stiger sakta fram ett efter ett. Det är otroligt kargt; ”på en grusbelagd parkeringsplats, ett instängt lägenhetsliv, mellan fjorton dar och livstid”.

Skivan är som en uppväxtskildring, mer stillsamt rasande än tidigare skivor, där det är viktigare än någonsin att lyssna på varje ångestladdad textrad. För något som görs tydligt varje gång en går på en Hurula konsert är att även om han sjunger om att lämna mörkaste Norrland, eller hur vänner punda under, eller nätterna i Bandhagen, så skriver han texter som betyder otroligt mycket för otroligt många. Och med all säkerhet kommer även denna skiva och dess texter vara något för många att hålla hårt i när allt är för djävla mörkt.

Jag vet kan vara en av flera års finaste kärlekshyllningar, och även om den textmässigt för tankarna till Håkan Hellströms Jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din så är Hurulas låt rakare, både i musik och text; ”Men jag vet att jag är hennes. Fast jag knapp vet nånting så vet jag att jag är hennes och hon är min. Jag är hennes och hon är min.”

Som sista låt överraskar Hurula med den akustiska gitarren som inleder Innan ljuset. Snart följs gitarren upp av stråkar och denna nära sex minuter är snudd på perfektion. Det är rent och naket, inga svåra synonymer – det behövs inte när det är så här ärligt och nära.

Jag förstod verkligen att Hurula vann årets rock för Oss är allt, och jag skulle bli mycket förvånad om han inte kammade hem en grammis även nästa år för Klass.

Artist: Hurula
Titel: Klass
Releasedatum: 22 februari 2019
Skivbolag: Razzia

Författare:
Clara Kron, Redaktör

Pin It on Pinterest

Share This