RECENSION: Hurula – Jehova

av | okt 26, 2020 | Artiklar, Ny musik, Recensioner

Hurula är tillbaka med nya albumet Jehova. En samling byggd på lager av genomtänkta textrader om mörker och sorg som utmanar lyssnaren med sin kontrastfyllda ljudbild.

Det har gått lite över ett år sedan Hurula släppte albumet Klass som hyllades för dess nakna och självutlämnande texter om att förstå sig själv. Nu är han återigen aktuell med ett nytt album. Den här gången heter albumet Jehova och omslagsbilden föreställer en mugshot från polisen på en 18-årig Robert “Hurula” Pettersson.

Albumet är en samling av nio låtar som tar sin början i låten vårdcentralen. Med ens går det att utmynna en ny, lite mer polerad version av Hurula. Gitarrerna är inte lika distade som tidigare och soundet doftar inte lika mycket punk som vi är vana vid. Samtidigt så slutar han aldrig överraska och Jehova är ett fint bevis på det. Återigen lyckas han skildra en tung verklighet och sina egna erfarenheter utan att på något vis polera sin egen yta.

Hurula kan konsten att skildra sin egen verklighet på ett sätt som varken känns romantiserande eller identitetssökande, utan snarare som ett berättande som han själv behöver för att ta sig framåt. Det har alltid varit och är än i dag uppfriskande att höra en artist som inte skriver romantiska texter om hur det var när hen var 17 år utan snarare om varför upplevelserna som 17-åring har präglat en i dag.

Samlingen är skildring av vägen från mörker till framtidstro och många gånger under albumets gång återkommer han till tankarna om att livet är påväg att bli bättre. På låten Änglar tar han farväl till vänner som inte längre finns kvar, samtidigt som han berättar för dem att de missar saker i livet och vill att de ska komma tillbaka för att uppleva dem tillsammans. En favorit på albumet som jag återkommer till ofta är Främlingar igen som innehåller textraden ”Kan du andas ut så jag kan andas in dig”. För mig beskriver just den textraden känslan av att känna någon på ett djupt plan, men att känna lidandet av att glida isär och tappa varandra av anledningar som en inte själv förstår.

Jehova är ett album som utåt sätt låter som en poppigare och färggrannare version av Hurula. Men textmässigt är det desto mörkare. Genom att han leker med kontrasterna mellan en mer poppig ljudbild än vad vi har hört tidigare och de avgrundsmörka texterna så skapar han musik som en måste lyssna på både en och två gånger för att förstå innebörden. Och det finns något härligt i att bli lika överraskad när en lyssnar på låtarna första gången som när en lyssnar för tionde gången. Jehova är en samling uppbyggd på lager av genomtänkta textrader om mörker och sorg som utmanar lyssnaren med sin kontrastfyllda ljudbild.

Jag återkommer ofta under albumets gång till att vilja höra mer och kommer fram till att det kanske är livekänslan av distade gitarrer jag saknar. Jag har sett Hurula live åtskilliga gånger och kanske är det den nerven jag saknar på albumet som många gånger är en mer polerad version av vad jag hört tidigare.

Författare:
Emma Isberg, Skribent & redaktör

Pin It on Pinterest

Share This